popkollektivet

Hade Liam Gallagher bläddrat igenom svenska tidningar de senaste veckorna hade han antagligen känt viss stolthet. Inte för att han skulle ägna ens en sekund av sin dyrbara tid åt att bry sig om vad Kristianstadsbladet anser om Beady Eyes debut men faktum är att Different Gear, Still Speeding överlag tagits emot på ett överraskande bra sätt. Upprättelse och rena rama upp- och nervända världen för de forna Oasis-medlemmarna i BE som tidigare systematiskt misshandlats i svensk press under hela 2000-talet och beskrivits som en skugga av sitt forna 90-talsjag. Tvivlarna är med all rätt många. Inte enbart för att man förlorat sin kreativa ledare och motor i form av Gallagher den äldre utan även för att Gem Archer och Andy Bell i ärlighetens namn stått för skrala låtskrivarinsatser under Oasiseran. Speciellt Bell, med sin tidigare bakgrund som förgrundsgestalt i Ride och Hurricane #1, har varit en stor besvikelse. Liam har förvisso blixtrat till stundtals med trevliga akustiska initiativ men har helt enkelt inte kunnandet som krävs för att stå på egna ben.

Different Gear, Still Speeding spelades in under sju intensiva veckor och tog lika lång tid att mixa. Produktivt är ordet. Något som både hjälper och stjälper slutresultatet. Soundet är medvetet spontan, rak och charmig rock’n’roll utan krusiduller men många spår på debuten är tyvärr direkta hafsverk. Trad- och stomprocken som levereras i Wind Up Dream och Standing On The Edge Of The Noise ska till varje pris undvikas. Wigwam beskrevs på förhand som Liams främsta komposition någonsin men är i slutändan bara en tafatt Hey Jude-tolkning.

Dalarna må vara djupa men topparna räddar slutintrycket. The Roller kan vara tidernas mest lyckade plagiat av Instant Karma. Liams egna teori om att han lever som John Lennons reinkarnation får vatten på sin kvarn. Attityden i bombastiska Four Letter Word och Jerry Lee Lewis-doftande Bring The Light är svår att motstå. Tralliga For Anyone är en uppdaterad version av Oasis-hiten Songbird. Höjdpunkterna är dock när Liam vågar släppa fram sin allra sårbaraste sida i fulländade balladen The Beats Goes On och i värdiga avslutningen, tillika Champagne Supernova-kusinen, The Morning Son.

På en musikscen som ständigt ropar efter och premierar förändring fyller ändå Beady Eye ett syfte som motpol med sina fasta och konservativa rockramar. Ett band som står helt stilla. Men som på samma gång med högt huvud stolt står och stampar på samma ställe.

Bästa spår: The Beat Goes On, The Roller, Four Letter Word