Wild Nothing - Gemini
Som ny och stolt medlem av popkollektivet vill jag börja med att uppmärksamma en akt som fått för tok för lite uppmärksamhet i svensk musikpress. Musik är lika med verklighetsflykt. Det är i alla fall så jag konsumerar musik och jag tror att flertalet skulle instämma. Vill man fly vardagen anno 2010 presenteras här det bästa receptet. Amerikanen Jack Tatums projekt Wild Nothing:s premiärsläpp innehåller alla nödvändiga ingredienser för att gränsen mellan pop och dröm ska verka hårfin. Stora ord som direkt skulle kunna avfärdas som gammal hederlig Pluraromantik. Men faktum är att Gemini utan tvekan är en aspirant på epitetet årets album i min bok.
I synnerhet är det Tatums gitarrslingor som trollbinder mig. De charmigt avskalade indieplocken tillåts dominera och utgör basen i soundet. Extra episkt framträder de på skivans bästa spår My Angel Lonely. Produktionsmässigt är Gemini inget annat än en fest som får José González att dregla pölar som han sedan badar i av ren lycka. Tatums lena stämma är förvisso imponerande men egentligen bara en del av en fantastisk helhet.
Som ni märker var det kärlek vid första ögonkastet. Men ska jag framföra någon typ av kritik skulle det i så fall vara bristen på variation. Soundet präglar till sin yttersta spets hela skivans uppbyggnad och är mycket cementerat. Både på gott och ont. Tyvärr överskuggas vissa låtar kraftigt av andra att de försvinner i perfiferin. Sedan är frågan hur väl Tatum med sin inhyrda orkester lyckas förvalta sin låtskatt på scen. Men detta är bara petitesser i sammanhanget. Popkollektivet har ännu inget betygssystem. Men hade vi haft det hade första femman varit nära till hands.
Bästa spår: My Angel Lonely, Summer Holiday, Confirmation, Gemini.
//Pär Brolin.
