popkollektivet

 

Om ni mot förmodan inte lagt märke till att Popkollektivet bytt miljö vid det här laget så kan vi meddela att vi numera bedriver verksamheten i Nyheter24:s regi. Efter två år som amatörblogg med försök till proffessionelt innehåll via blogg.se känns det naturligt och stimulerande att flytta till en plattform som erbjuder större exponeringsmöjligheter. Det är också startskottet för en rikare rapporteringsomfång innebärandes nya sektioner såsom längre bandreportage, musikrelaterade krönikor och retrodjupdykningar. Även om recensionerna självfallet även i fortsättningen utgör stommen i inläggsflödet.

 

Du finner nya Popkollektivet under följande address: http://nyheter24.se/blogg/popkollektivet/

//Popkollektivet.

 

                       

 

Kurt Vile har en oöverträffad förmåga att skriva tiominuters-låtar som låter som om de skrivits på 30 sekunder. Okonstlade och mer eller mindre enkla grepp som får musiken att låta som om den skapas i stunden, genom en direktlinje från musikgudarna till Viles kropp. Kanske lägger han ned timtals på att få det att låta så otvingat, kanske ligger det ett enormt arbete bakom denna känsla av att musiken är något som flödar fritt från det kreativa centrumet i Philadelphia-sonens hjärna - endast som en naturlig reaktion på att någon stoppat en gitarr i händerna på honom. Kanske är det verkligen så lätt för honom som det låter. »Wakin on a Pretty Daze« är hans finaste alster hittills och hur lätt och obekymrat det än låter är det omöjligt att inte finna visdom i texterna, kanske just för att de framförs med sådan naturlig fallenhet.

»Wakin on a Pretty Daze« griper dig nästan omedelbart vid handen. Med ett lätt och välkomnande grepp leder den in dig i ditt favorit instagram-foto med vederbörligt anpassat retrofilter. Gitarrer brummar harmoniskt, riffen skvallrar om Viles uppenbara fäbless för Neil Young - och skulle det någonsin bli aktuellt för den gamle legendaren att ta av sig kronan som americana-världens konung, så är Kurt Vile den som börs nomineras som näst i tronföljden (Om jag nu har något mandat i frågan).

33-åringens diskografi kan liknas vid en enda lång briljant suck, en suck som tycks bli mer potent med åren. Soundmässigt och kompositionsmässigt stannar han kvar i den veritabla djungel av fingerplockeri, varvat med lakoniskt strummande och det Lou Reed-ianska mumlande vi har försetts med sedan tidigare skivor. Det som skiljer »Wakin on a Pretty Daze«, från karriärens övriga skapelser är dels spårlängden, dels dess omedelbara och ofrånkomliga tillgänglighet och vänliga familjäritet. Vile utvecklas, men inom samma fält, faktiskt är det så att användandet av pedal-effekter och andra hjälpmedel minskat drastiskt på de senaste plattorna. Allt onödigt arbetas bort och ersätts istället med färre men mer varsamt utarbetade lager. Resultatet blir att vilken invigd lyssnare som helst, kan identifiera de flesta av Wakin's låtar som en av Viles under de första sekunderna. 

Vile har likt en högavancerad hembränningsapparat destillerat tre decennium av americana-musik till en förfinad och sublim slutprodukt.Vem trodde att »Smoke Ring For My Halo« endast var en språngbräda till något ännu större?


Bästa spår: Wakin on a Pretty Day, Never Run Away, Goldtone.

//Oskar Alsing.

 

 

 

Att vandra längs minnenas allé är inte alltid en angenäm upplevelse. Speciellt när man gräver fram skivor som man under en avlägsen period haft en intim relation till, och som då förefaller som identitetslösa skal av det minne man bevarat. Album producerade efter millennieskiftet bär alltemellanåt detta syndrom. Rockens cykler med stundtals långa skeden av svältfödda flöden i symbios med nyhetens behag kan spela onödiga spratt på sinnet. Ni har säkert era egna personliga exempel av verk där historiens dom har varit smärtsamt konsekvent. Därför glädjer det mig oerhört att svenska Sykets debut från 2011 fortfarande står sig så anmärkningsvärt starkt. «With Love's» knarkigt svävande rockfernissa men på samma gång påtagligt melodikuvade produktioner överrumplar mig nästan i samma höga grad nu som vid release.  

«Can You Keep A Secret?» är den avskalade versionen av «With Love». Den jämntjocka Dubpop-dimman har skingrat och åskådliggjort detaljrika element som mjuka jazzblås och rara syntar. Birollsinstrument som varit närvarande även tidigare men som nu getts förtroende att agera huvudrollsinnehavare. Förstagivens titelspår ger en god föraning om var Umeå-bandet begett sig mentalt. Inslag som vittnar om en högre tillit till den egna förmågan? Jag har lagt märke till att andra kritiker påpekat att den "andra svåra" saknar den storslagna vitalitet som debuten stod för. Visst, den kanske inte är lika omedelbart drabbande som sin föregångare. Nyanserna avtäcks i takt med antalet genomförda lyssningar. Då står det snart klart att sansade gester kan vara minst lika hänförande som rave-flörtande rymdkapseldisco. Vackert. 

 

Bästa spår: No Secrets, 1-9 Oh, Halt! (Sky Saxon Cover)

 

 

I sitt virrvarr av cyniskt polerade och tillrättalagda TV-koncept finns det ändå skäl att vara snäll mot Tv4 i ett avseende: Nyhetsmorgon. Det generösa antalet minuter som varje vecka reserveras åt ny livemusik måste lovordas. Man hade uteslutande kunnat välja att lyfta fram slit och släng-deltagare som noga stöpts i den aldrig upphörande Idol-fabriken utan att minsta förvåning hade yttrats. Istället förfogar man över en redaktion med synligt gediget intresse för kvalité och bredd. Jesper Börjessons sändningar har tillsammans med På Spåret förvandlats till en oberörd musikalisk oas i en för övrigt finkrattad öken. Då och då blommar den där oasen lite extra.

Daniel Norgrens gnistrande besök den 5:e mars 2011 tillhör ett sådant tillfälle. Enmansbandet som inför uppspärrade ögonlober ackompanjerar sig själv med elgitarr, baskagge, virveltrumma, bjällror, munspel (nej, vi är bara halvvägs), kazoo, blåshorn och sång (pust) utan att en ton går förlorad i hanteringen. Har vi något superlativ att tillgå som sträcker sig bortom virtuos? Jag förundrades lite över att Norgren inte blev en återkommande företeelse i mediaflödet efter den där tidiga lördagsmorgonen. Han innehar till synes allt som en svensk bluesscen på dekis hungrat efter. Allt förutom, möjligtvis, rätt producent. För den organiska magi som Norgren frambringar under sina hudlösa konserter har inte riktigt till fullo tagits tillvara i övergången till skiva. Den odefinierbara nerven försvann, som så många andra gånger, i processen. Att Boråssonen reviderat de två äldre spåren Black Vultures och Moonshines Got Me lagom till sammansättningen av «Buck» kan tyda på ett liknande resonemang. Norgren står som tidigare cementerad i den svarta amerikanska bluestraditionen men har samtidigt inga problem att blicka bortom Mississippideltats månskensylande vid behov av dynamik. Det också här vi finner nyckeln till «Buck's» storhet. Soundet är i lika stor utsträckning i synk med Muddy Waters och Buddy Guy som Fleet Foxes och My Morning Jacket.

Baba Blues, Roffe Wikström, Clas Yngström och Louise Hoffsten får ursäkta. Daniel Norgren har antagligen gjort en av de bästa blågula bluesskivorna någonsin. Man gratulerar.

 

Bästa spår: Howling Around My Happy Home, Whatever Turns You On, Moonshine Got Me, My Hobo Is Rambling.

 

Han var bara ett flyktigt namn för mig tidigare. En i raden av aktörer i den allt mer svårgreppade rockperferin. Ändå framgår Steve Mason som en livskamrat redan efter enstaka genomlyssningar av «Monkey Minds In The Devil's Time». Den f.d. Beta Band-sångarens blandning av lågintensiv attack och uppriktighet når raskt in och tar rot i själens skuggsida. Inte sällan via redogörelser av sitt eget personliga mörker. Sannerligen kännetecken för en god berättare. För «MMITDT» är verkligen en upprättelse för hur en döende albummodell kan överleva i denna tid av pimpade on demand-stimulerande playlists. Mervärdet i spårens helhetsrelation till varandra är viktigare än låtarnas individualitet. Även om de samtidigt många gånger är värda att åter besöka utan sin kärnfamiljs stöd.  

Mason har skapat en pjäs i två akter. Där varje utpost utgör en perfekt överlagd passage till nästa replikskifte. Vare sig det handlar om ljudet av högvarvande formel 1-bilar, alarmerande Tony Blair-uttalanden, Sweet Home Alabama-samplingar, vaggande gospelkörer eller ett ständigt pulserande dub/hiphop-beat brister aldrig förbindelsen. Akt ett tar avstamp i Mason's kamp med de inre demoner som var en hårsmån ifrån att beröva honom livet. Även om det känns osmakligt att kåsera över självmordsförsök ger det otvetydigt inte historien mindre bäring. Lyckligtvis övergav Edinburghsonen sina planer på att bakom ratten dundra in i det där noga utvalda trädet i någon av hemstadens dunklaste utkanter. Ni som hört självbeskrivande «Lost & Found» vet att han tillslut väl hittade ut ur melankolin. Vilket för oss in på akt två: revolten. Skiftet markeras med en dramaturgiskt briljant eastcoast-rap-utflykt i form av More Money, More Fire. Mason's samtliga pseudonymer har fungerat som politiska megafoner och han brukar flitigt liknande slagord som 2011 uppmanade alienerade brittiska ungdomar utan framtidsutsikter att sätta sina egna kvarter i lågor. Men den våldsamma symboliken i Fight Them Back ska enligt upphovsmannen inte läsas som en praktisk krigsförklaring. Snarare som en principiell övertygelse att apatin utplånar vår frihet.

"Those lyrics are wrong. You can't fight back with violence. I used to think like that but it's very naive. They're ready for that shit. You have to find a different way to beat them. It's paper scissors stone."

Bästa spår: A Lot Of Love, Seen It All Before, Oh My Lord, Fire!, Fight Them Back, Come To Me. 

 

 

 

Fotnot: eftersom denna recension kom att cirkulera kring albumet som fenomen kan jag passa på att tipsa om BBC:s nygjorda djupdykning i ämnet, When Albums Ruled The World.

Martin Elisson sjunger återkommande om att hållas på halster. Av politik, alkohol, sin egen oförmåga och ångestattacker. Universum får också vara med på ett hörn. Men musikaliskt är han så ohämmad man kan vara. Nu för tiden i alla fall. Tiden som rivig förstastämma i Bad Cash Quartet känns onekligen avlägsen när Elisson numera står som låtskrivare i mellons greenroom och ger pliktskyldiga leenden inför tre miljoner tacomaner. Lugn, det här kommer inte mynna ut i ett ängsligt brandtal om indiekulturens förhållningsregler. Det förlegade perspektivet kan för den som vill gödas genom att läsa 90-talsutgåvor av tidningen Pop. Tvärtom, jag gillar tacos. I rätt mängder. Men det är samtidigt omöjligt att inte reflektera över hur göteborgarna sedan föregående «Från där jag ropar» öppnat dörren på vid gavel för de sockrade refrängerna och de "radiovänliga" (förlåt) sticken. Utan att förlora texternas genuina vigör och pondus.

 

En port till paradiset som Håkan Hellström sparkade in. Christopher Sander tackade genom att tolka barnvisor. Magnus Ekelund luskade igenom och klädde den i gilanger av reverb. Hästpojken går ytterligare ett steg. Elisson poängterar sin bekvämlighet inför tabubelagt barnprogramstrall i som gott som samtliga spår på «En magisk tanke» att provokationen framstår som vardagsmat redan vid andra lyssningen. Hela tiden föredömligt styrd av Adam Bolméus tindrande gitarrslingror och en stråksektion i all prakt som markerar vårens ankomst och får en att kasta blickar på bolagets roséhylla. Nicke & Mojje borde alltid sjunga om döden.

 

Bästa spår: Samma himlar, Brinner, Olskroken stomp.

 

»Pretty In Black« och »Lust, Lust, Lust«. Reverbspäckade skivor av hög kaliber som fodrar sitt rum och förtjänar sitt följe. Debaser Medis är förvisso också kvällen till ära fylld till den berömda bristningsgränsen. Men efter att  jag löst biljett i dörren, för strax över ynka hundralappen, så drar jag ändå slutsatsen att The Raveonettes fortfarande är ett av indievärldens bäst bevarade hemligheter. Danskarnas 10 år på vägarna som Jesus And Mary Chain's arvtagare  borde slagit större svallvågor över sundet. Tiden har dock aldrig riktigt varit synk med uttrycket. Senaste given »Observator«, den förnämsta hittills, har åter höjt bandets status bland nyfrälsta noisepophipsters. Vid duons besök på Debasers rustika bakficka vid Slussen för några månader sedan var mottagandet lika varmt som ikväll. Tydligen såpass smickrande att huvudkompositören Sune Rose Wagner bara några låtar in förkunnar att spelningen kommer tillägnas finsmakarna. Huvudsetet består i huvudsak av obskyra albumtracks och b-sidor. Trots Fred Armisen-kopians uppenbara hybrisbedömning om sin publiks kännedom och att låtreferenserna bokstavligt slungas över huvudet på samtliga närvarande så gör det inte så mycket. Wagner och kollegan i Nico-luggen Sharin Foo är fastkedjade i sina shoegaze-personas men lyckas ändå bevara den nerv som förakten Terrible Feelings utmärkta frontinna Manuela Iwansson piskat upp.

Man tappar dock kommandot halvvägs. Ljudmuren slirar i sina avsedda Velvet Underground-konturer och lämnar färre bestående avtryck. Rastlösheten efter Wagner's högstämda garageplock i kataloghits som Heart Of Stone och Love In A Trashcan växer gradvis. Vi går miste om dessa guldkorn i afton men kompenseras i slutminuterna av bedårande Golgatavandringen Aly Walk With Me och nya popstudsaren She Owns The Street. En väl genomförd spelning men även ett kvitto på hur ihållande referenser kan fördröja utblomning.

 

Bästa spår: Aly Walk With Me, She Owns The Street, Observations. 

 

 

Trevor Powers, mannen som spikade ihop kritikerfavoriten The Year of Hibernation hemma i sitt pojkrum i Boise, Idaho, har inte bara blivit en symbol för DIY-rörelsen, utan även en symbol för den ensamme konstnärstypen. Som tyngd under sin egen genialitet hemsöker den lilla hemstadens gator på bästa alkoholiserade manér, de mörka lockarna svävandes över hipster-brillorna i vinden. Ja. Så har mycket av bilden av 23-åriga Powers sett ut; ett ungt bekymrat geni som stillsamt sjunger ut sina våndor från pojkrummets trygga vrår med vinflaskan till hands samtidigt som kritikereliten böjer knä. Ja, säga vad man vill om image: jag sällar mig återigen till knäböjarna.

Wondrous Bughouse inleds med ett suggestivt droneaktigt malande som som så småningom leder in i Mute, en sex minuter lång och fullkomligt trollbindande låt. Att Powers har utvecklats är uppenbart redan här, återhållsamheten som präglade debuten har bytts ut mot en kompromisslös djärvhet resulterandes i vederbörlig stomp. Attic Doctor låter som ett besök på det lokala tivolit på fyllan, åtföljd av synthspelande clowner på jakt efter nästa trip. Dropla är en stoisk uppgörelse med döden som skulle få även Charon att stampa takten i båten över floden Acheron.

Många influenser är uppenbara, Beatles experimentella period är närvarande. Tame Impala's Lonerism även den, medan drone-inslagen andas Animal Collective. Detta kanske inte är så märkligt då Ben H. Allen är skriven som producent. Allen har producerat just Animal Collective och har även bidragit med sina tjänster till Deerhunter och Washed Out, i Powers kan det tyckas att han funnit en naturlig själsfrände. Var det något debuten saknade så var det handlaget av en producent i toppklass; The Year of Hibernation lät som om den proddats i pojkrummet, Bughouse låter som om den producerats i CERN:s Hadron collider. Bäst blir det i Third Dystopia och Raspberry Cane. De är dessa två låtar som gör Wondrous Bughouse till något mer än en platta man har på låg volym i hörlurarna - plötsligt är den något man ser härstamma från ett svart hål i universums utkanter, starkt nog att på egen hand iscensätta supernovor och föda egna världar. Gött.

 

Bästa spår: Third Dystopia, Raspberry Cane, Mute.

 

//Oskar Alsing.

 

 

 

Det är besvärligt att ta sig an giganterna. Kritiken är, hur man än vrider och vänder på det, dömd att betraktas som oskälig. Resan är för lång. Perspektiven för många. Om man som i Mr Bowie's fall valt att förnya sin kostyms samtliga mått årligen i över fyra decennium blir utgångsläget synnerligen förvirrande. Att hänvisa till den figur som en gång i tiden gav ut Ziggy Stardust och Diamond Dogs vore direkt förolämpande. Ingen kan mäkta med att  rättvist kampera med ett sådant förflutet (med reservation för Tom Waits och Bob Dylan). Den typen av ikoniska auteurer existerar förstås bara under en högst begränsad period. Något som David Bowie är väl medveten om och förhåller sig sunt till.  Tillbakablickarna på den unga förlagan är återkommande men The Next Day är i huvudsak ingen nostalgisk tripp. Bowie har alltid funnit nuet angelägnare. Med en hjärtinfarkt i nära minne uttrycker Bowie istället sin hängivenhet till det senaste årtiondets mest ironiserade ordspråk: carpe diem.

Det är också här skivans fascinationen ligger. Rent musikaliskt hade jag helst sluppit det ograciösa Bowie-stomp som även sent daterade fullängdare dragits med och önskat att den innerliga finkänslighet som kännetecknar Where Are We Now? genomsyrat återuppståndelsen i större omfattning. Fast jag är egentligen mer intresserad av Bowie's utblick på sin omvärld och syn på sig själv anno 2013. Passningen på omslaget till den numera fallne hjälten som sett döden i vitögat. Kärlekshyllningen till Berlin i föregående singelmästerverk. Det ekivoka budskapet i videon till 70-talsdoftande The Stars (Are Out Tonight) där han själv agerar mm.     

Rockhistorikerna ges tillräckligt med sprängstoff för ett nytt framgångsrikt kapitel om The Thin Machine. Epilogen var till synes färdigskriven. The Next Day tvingades oss sittande i smakdomstolen att äta upp den. Kul.

Bästa spår: The Stars (Are Out Tonight), Where Are We Now?, Valentine's Day, You Feel So Lonely You Could Die.