Youth Lagoon - Wondrous Bughouse
Trevor Powers, mannen som spikade ihop kritikerfavoriten The Year of Hibernation hemma i sitt pojkrum i Boise, Idaho, har inte bara blivit en symbol för DIY-rörelsen, utan även en symbol för den ensamme konstnärstypen. Som tyngd under sin egen genialitet hemsöker den lilla hemstadens gator på bästa alkoholiserade manér, de mörka lockarna svävandes över hipster-brillorna i vinden. Ja. Så har mycket av bilden av 23-åriga Powers sett ut; ett ungt bekymrat geni som stillsamt sjunger ut sina våndor från pojkrummets trygga vrår med vinflaskan till hands samtidigt som kritikereliten böjer knä. Ja, säga vad man vill om image: jag sällar mig återigen till knäböjarna.
Wondrous Bughouse inleds med ett suggestivt droneaktigt malande som som så småningom leder in i Mute, en sex minuter lång och fullkomligt trollbindande låt. Att Powers har utvecklats är uppenbart redan här, återhållsamheten som präglade debuten har bytts ut mot en kompromisslös djärvhet resulterandes i vederbörlig stomp. Attic Doctor låter som ett besök på det lokala tivolit på fyllan, åtföljd av synthspelande clowner på jakt efter nästa trip. Dropla är en stoisk uppgörelse med döden som skulle få även Charon att stampa takten i båten över floden Acheron.
Många influenser är uppenbara, Beatles experimentella period är närvarande. Tame Impala's Lonerism även den, medan drone-inslagen andas Animal Collective. Detta kanske inte är så märkligt då Ben H. Allen är skriven som producent. Allen har producerat just Animal Collective och har även bidragit med sina tjänster till Deerhunter och Washed Out, i Powers kan det tyckas att han funnit en naturlig själsfrände. Var det något debuten saknade så var det handlaget av en producent i toppklass; The Year of Hibernation lät som om den proddats i pojkrummet, Bughouse låter som om den producerats i CERN:s Hadron collider. Bäst blir det i Third Dystopia och Raspberry Cane. De är dessa två låtar som gör Wondrous Bughouse till något mer än en platta man har på låg volym i hörlurarna - plötsligt är den något man ser härstamma från ett svart hål i universums utkanter, starkt nog att på egen hand iscensätta supernovor och föda egna världar. Gött.
Wondrous Bughouse inleds med ett suggestivt droneaktigt malande som som så småningom leder in i Mute, en sex minuter lång och fullkomligt trollbindande låt. Att Powers har utvecklats är uppenbart redan här, återhållsamheten som präglade debuten har bytts ut mot en kompromisslös djärvhet resulterandes i vederbörlig stomp. Attic Doctor låter som ett besök på det lokala tivolit på fyllan, åtföljd av synthspelande clowner på jakt efter nästa trip. Dropla är en stoisk uppgörelse med döden som skulle få även Charon att stampa takten i båten över floden Acheron.
Många influenser är uppenbara, Beatles experimentella period är närvarande. Tame Impala's Lonerism även den, medan drone-inslagen andas Animal Collective. Detta kanske inte är så märkligt då Ben H. Allen är skriven som producent. Allen har producerat just Animal Collective och har även bidragit med sina tjänster till Deerhunter och Washed Out, i Powers kan det tyckas att han funnit en naturlig själsfrände. Var det något debuten saknade så var det handlaget av en producent i toppklass; The Year of Hibernation lät som om den proddats i pojkrummet, Bughouse låter som om den producerats i CERN:s Hadron collider. Bäst blir det i Third Dystopia och Raspberry Cane. De är dessa två låtar som gör Wondrous Bughouse till något mer än en platta man har på låg volym i hörlurarna - plötsligt är den något man ser härstamma från ett svart hål i universums utkanter, starkt nog att på egen hand iscensätta supernovor och föda egna världar. Gött.
Bästa spår: Third Dystopia, Raspberry Cane, Mute.
//Oskar Alsing.
Kommentarer
Trackback
