Daniel Norgren - Buck
I sitt virrvarr av cyniskt polerade och tillrättalagda TV-koncept finns det ändå skäl att vara snäll mot Tv4 i ett avseende: Nyhetsmorgon. Det generösa antalet minuter som varje vecka reserveras åt ny livemusik måste lovordas. Man hade uteslutande kunnat välja att lyfta fram slit och släng-deltagare som noga stöpts i den aldrig upphörande Idol-fabriken utan att minsta förvåning hade yttrats. Istället förfogar man över en redaktion med synligt gediget intresse för kvalité och bredd. Jesper Börjessons sändningar har tillsammans med På Spåret förvandlats till en oberörd musikalisk oas i en för övrigt finkrattad öken. Då och då blommar den där oasen lite extra.
Daniel Norgrens gnistrande besök den 5:e mars 2011 tillhör ett sådant tillfälle. Enmansbandet som inför uppspärrade ögonlober ackompanjerar sig själv med elgitarr, baskagge, virveltrumma, bjällror, munspel (nej, vi är bara halvvägs), kazoo, blåshorn och sång (pust) utan att en ton går förlorad i hanteringen. Har vi något superlativ att tillgå som sträcker sig bortom virtuos? Jag förundrades lite över att Norgren inte blev en återkommande företeelse i mediaflödet efter den där tidiga lördagsmorgonen. Han innehar till synes allt som en svensk bluesscen på dekis hungrat efter. Allt förutom, möjligtvis, rätt producent. För den organiska magi som Norgren frambringar under sina hudlösa konserter har inte riktigt till fullo tagits tillvara i övergången till skiva. Den odefinierbara nerven försvann, som så många andra gånger, i processen. Att Boråssonen reviderat de två äldre spåren Black Vultures och Moonshines Got Me lagom till sammansättningen av «Buck» kan tyda på ett liknande resonemang. Norgren står som tidigare cementerad i den svarta amerikanska bluestraditionen men har samtidigt inga problem att blicka bortom Mississippideltats månskensylande vid behov av dynamik. Det också här vi finner nyckeln till «Buck's» storhet. Soundet är i lika stor utsträckning i synk med Muddy Waters och Buddy Guy som Fleet Foxes och My Morning Jacket.
Baba Blues, Roffe Wikström, Clas Yngström och Louise Hoffsten får ursäkta. Daniel Norgren har antagligen gjort en av de bästa blågula bluesskivorna någonsin. Man gratulerar.
Daniel Norgrens gnistrande besök den 5:e mars 2011 tillhör ett sådant tillfälle. Enmansbandet som inför uppspärrade ögonlober ackompanjerar sig själv med elgitarr, baskagge, virveltrumma, bjällror, munspel (nej, vi är bara halvvägs), kazoo, blåshorn och sång (pust) utan att en ton går förlorad i hanteringen. Har vi något superlativ att tillgå som sträcker sig bortom virtuos? Jag förundrades lite över att Norgren inte blev en återkommande företeelse i mediaflödet efter den där tidiga lördagsmorgonen. Han innehar till synes allt som en svensk bluesscen på dekis hungrat efter. Allt förutom, möjligtvis, rätt producent. För den organiska magi som Norgren frambringar under sina hudlösa konserter har inte riktigt till fullo tagits tillvara i övergången till skiva. Den odefinierbara nerven försvann, som så många andra gånger, i processen. Att Boråssonen reviderat de två äldre spåren Black Vultures och Moonshines Got Me lagom till sammansättningen av «Buck» kan tyda på ett liknande resonemang. Norgren står som tidigare cementerad i den svarta amerikanska bluestraditionen men har samtidigt inga problem att blicka bortom Mississippideltats månskensylande vid behov av dynamik. Det också här vi finner nyckeln till «Buck's» storhet. Soundet är i lika stor utsträckning i synk med Muddy Waters och Buddy Guy som Fleet Foxes och My Morning Jacket.
Baba Blues, Roffe Wikström, Clas Yngström och Louise Hoffsten får ursäkta. Daniel Norgren har antagligen gjort en av de bästa blågula bluesskivorna någonsin. Man gratulerar.
Bästa spår: Howling Around My Happy Home, Whatever Turns You On, Moonshine Got Me, My Hobo Is Rambling.
//Pär Brolin.
Kommentarer
Trackback
