popkollektivet

Spotify

Lambchop har alltid varit enigmatiska, även för den invigde och införstådda i bandets vardagsromantiska idiosynkrasi. Album som inte liknar något i dess era men ändå känns bekant, inte pop, inte rock, inte folk, inte i något av ordens sanna betydelser. Vad vi hör är så fasansfullt löjligt lätt att placera, ändå omöjligt att kategorisera. Man längtar efter New Orleans men stundtals förs tankarna till Blood Sweat and Tears - Child Is Father To The Man, ibland slås man av likheter med Nick Cave, ibland känns det som om Stevie Wonder varit på myshumör. När alla andra artister bestämmer sig för att "go electronica" och kötta på med autotuningen har Lambchop ignorerat sin omvärld och skapat skönhet på de gamla känslornas vis.

Det doftar sorgliga sagor och romantiska roddturer, men ibland kommer det en lukt av svettigt brösthår och man börjar fundera huruvida detta funkar? Det gör det. Stefan Sundström sa en gång, omedveten om sin egen briljans att det enda kravet som borde finnas på musik är att den är vacker. Mr M är en vacker platta. Så vacker att den känns skapad för att avlyssnas av en förbipasserande, under en balkong i ett vårbelyst Paris eller något annat lika klyschigt. Men det är så Mr M fungerar, den företräder alla döda trubadurer som inte förmår musiksätta de allra största och vackraste klyschorna själva.

Frontmannen Kurt Wagner har levt ett hårt liv, som den senaste tiden präglats av död och sjukdom och den medvetenheten inför dödligheten och vemodet som ackompanjerar den, lyser igenom texterna. Texter som framförs med en aldrig fallerande rytm och melankoli. Det finns en hinna av fint damm, som över en bortglömd biblioteksbok som svävar över Wagners röst. Stundtals nås den av en bris och något hörs klarare, men den härstammar aldrig här, utan ger intrycket av att komma från rummet bredvid och man behöver inte lyssna, man hör ändå.

Bästa spår: If Not I'll Die, Gone Tomorrow, Nice Without Mercy.

//Oskar Alsing.

Spotify

Idag var en sådan dag när kändes det lite extra tungt att stiga upp ur sängen. Oron över den kommande dagens arbetsuppgifter hade hållit mig vaken långt inpå natten, och ”hur fan ska jag klara av morgondagen - tankarna” slagit rot i huvudet. Jag bestämde mig för att göra något fort för att förhindra mental blockering. Lite skållhett kaffe stod snart upphällt på bordet, men det behövdes något mer - musik (!). Valet av musik föll på Betty Wrights och The Roots samarbetsskiva, som fått namnet The Movie. När ljudet av det funksouliga introt till låten Real Woman fyllde min lilla studentetta, och Betty Wrights erfarna soulstämma anslöt sig till musiken, släppte mina olusttankar helt och hållet. Kombinationen The Roots och Betty Wright gick helt enkelt inte att värja sig emot, och blev det livselexir som jag just då var i despererat behov av.

The Roots, som har valt att ta en paus med turnerandet för att i större utsträckning kunna koncentrera sig på att skapa musik, har på mindre än ett år släppt tre album. Två tillsammans med andra artister (John Legend och Betty Wright), samt det egna konceptalbumet Undun.

Samarbetet mellan Betty Wright och The Roots känns på förhand som en given succé. Något som visar sig stämma också i realiteten. Betty Wrights röst har åldrats med värdighet sedan genombrottet på 70-talet, och måste göra många nya soulbegåvningar gröna av avund. Musiken är en härlig kompott av funk, soul, disco och hiphop. Det är lekfullt och begåvat hela vägen in i mål, och gästartister som Snoop Dogg, Lil Wayne och Joss Stone är alla med och bidrar till en bättre helhet. Då låtarna är många och kanske lite väl långa ibland, avnjuts albumet bäst i små doser åt gången.

Bästa spår: Real Woman, Grapes on a Vine, Baby Come Back

/Henning Mårtensson

Spotify

De senaste tre åren har vi som fortfarande är förälskade i distade gitarrer och för tunga trummor kunnat njuta av Cloud Nothings. Njutningen har dock inte alltid varit fulländad. Frontmannen Dylan Baldi har ofta haft ett slags infantilt sätt dränka sina låtar i Nirvana-tempererat badvatten. Baldi's sång har varit kraftfull men självutplånande, beslutsam men diffus, utsmetad över spåren. Något som gjort de två första albumen (Turning on och Cloud Nothings) till en blandad upplevelse. Trots detta är båda starka album som säkrat Baldis gamla collegeprojekt som ett av dagens intressantaste alt.punkband. Med det nysläppta Attack on Memory, tycks många av de löften de två första albumen utlovat ha infriats.

Plattan inleds med den långsamt eggande No Future/No Past. En mörk historia ledsagad av Dylan Baldi's heshet. Jag är knappast ensam när jag åter börja tänka på Baldis uppenbara förtjusning för Nirvana. När spår nummer två, Wasted Days inleds med stiliga och klara gitarrkompositioner som påminner mer om The Strokes än något annat, kommer jag på mig själv med att le. Efter att ha befunnit mig i skivans värld under tre dagar är jag övertygad om dess svartvita skönhet. Den anti–melodiska sången, de febrila och lysande gitarrspåren, trummorna som välstämda besticklådor. Baldi's talang för att skapa gitarriff som får tänderna att värka är utan tvekan ett tecken på genialitet men jag kan inte hjälpa att misströsta. Balid's turnévänner i Fucked Up har länge arbetat fram hooks som får Baldi att verka förlegad och tillbakasträvande, trots sin ringa ålder. Attack on Memory saknar mycket av den finess som tvåtusentalets största punkalbum skördat framgång med utan hämtar styrka från post-punkens smutsiga rötter.

Det är ett album som känns viktigt. Om än i form av en snabblyssnad åttalåtars, så är en generations punkdrömmar invävda i djupen. Attack on Memory avsäger sig samma sentimentalitet och nostalgi som den får styrka ifrån, vilket gör både albumet och mina känslor tvetydiga och splittrade. "We forget what you do, we don't care what we lose" är låten No Sentiment 's mantra och kanske är Baldi's krig mot minnet en kommentar på nutiden snarare än en nostalgiresa. Kanske är det inte förrän man ser på skivan som ett konstverk snarare än som musik man inser dess innebörd.

Bästa spår: No Sentiment, Stay Useless.

//Oskar Alsing.