Thåström - Beväpna dig med vingar
Spotify
På de senaste tre skivorna har man kunnat skönja en väldigt personlig Thåström. De som inte blir, och kanske aldrig blivit, sagt i intervjuer, strös nu ut i mer eller mindre subtila pusselbitar i texterna. Nedtramp görs inte sällan i det liv som varit, historierna som träder fram är väldigt personliga och bland de bästa som skrivs i musiksverige. De pusselbitar jag kopplar samman porträtterar en man som aldrig riktigt känt sig bekväm i att vara den enorma ikon han för många av oss är. En man som mest av allt ser sig själv som pojken i klassrummet med vattenkammat hår som läste Buster och Fantomen och senare den man som aldrig gråter på begravningar och känner samma ångest för att livet en dag tar slut som alla oss andra. »Sanningen är den att jag är typiskt svensk«.
»Beväpna sig med vingar« bär inslag av det postindustriella larm vi sedan länge förknippat Thåström med. Den växer också för varje lyssning, precis som fallet var med »Kärlek är för dom«. Ljudbilden blir lite skarpare, textrader än djupare. Varje ett av skivans nio spår har sin egen, unika historia att berätta. »Dansbandssångaren« skulle kunna vara en fortsättning på »Främling överallt«. »Samarkanda« är en betagande kärlekshyllning fullt i klass med »Fanfanfan«. Och ja, han kan som sista spårets titel avslöjar sluta när han vill. När Ebba Grön löstes upp lovade han att sluta med musik helt när han var 30. Det var 25 år sedan. Fortsätt gärna ett tag till, pusslet är inte färdigbyggt.
Bästa spår: Smaken av dig, Samarkanda, Sluta när jag vill
/ Robin Söderström
Någonstans i Thåströms mystik ligger även hans genialitet. Vi som älskar Thåström vet fortfarande så lite, ändå har vi alla vår alldeles egna relation till honom. "Pimme" har alltid varit förtegen om sin person, aldrig låtit några journalister komma honom för nära. När han känt att avståndet blivit för litet har han vänt på klacken och gett sig av till andra geografiska platser och andra musikaliska rum. Ebba Grön blev Imperiet, Imperiet blev Peace, Love & Pitbulls och Stockholm böts mot Amsterdam. Thåström försvann i ett industriellt mörker, böt Amsterdam mot Köpenhamn, började återigen skriva på Svenska, steg ur mörkret och in i det dunkel där vi finner honom idag. Här är det för mörkt för att tydligt kunna urskilja honom, men tillräckligt ljust för att var och en av oss på avstånd ska kunna se.
På de senaste tre skivorna har man kunnat skönja en väldigt personlig Thåström. De som inte blir, och kanske aldrig blivit, sagt i intervjuer, strös nu ut i mer eller mindre subtila pusselbitar i texterna. Nedtramp görs inte sällan i det liv som varit, historierna som träder fram är väldigt personliga och bland de bästa som skrivs i musiksverige. De pusselbitar jag kopplar samman porträtterar en man som aldrig riktigt känt sig bekväm i att vara den enorma ikon han för många av oss är. En man som mest av allt ser sig själv som pojken i klassrummet med vattenkammat hår som läste Buster och Fantomen och senare den man som aldrig gråter på begravningar och känner samma ångest för att livet en dag tar slut som alla oss andra. »Sanningen är den att jag är typiskt svensk«.
»Beväpna sig med vingar« bär inslag av det postindustriella larm vi sedan länge förknippat Thåström med. Den växer också för varje lyssning, precis som fallet var med »Kärlek är för dom«. Ljudbilden blir lite skarpare, textrader än djupare. Varje ett av skivans nio spår har sin egen, unika historia att berätta. »Dansbandssångaren« skulle kunna vara en fortsättning på »Främling överallt«. »Samarkanda« är en betagande kärlekshyllning fullt i klass med »Fanfanfan«. Och ja, han kan som sista spårets titel avslöjar sluta när han vill. När Ebba Grön löstes upp lovade han att sluta med musik helt när han var 30. Det var 25 år sedan. Fortsätt gärna ett tag till, pusslet är inte färdigbyggt.
Bästa spår: Smaken av dig, Samarkanda, Sluta när jag vill
/ Robin Söderström
Trackback
