popkollektivet

Att megaveteranen Cohen fortfarande höll som artist bevisade han med makalöst bra livealbumen Live In London och Songs From The Road. Som låtskrivare var det inte direkt igår hans senast presenterade sig (Dear Heather, 2004), men den gången levererade han en riktigt stark skiva, och det låter väldigt mycket som sist även den här gången. Den sönderrökta stämman väser ur sig historier, många kretsande kring temat att åldras och se på sig själv med mer skeptiska ögon för varje dag som går. På de ställen där rösten inte längre är vad den borde träder en kör in som assistans. Resultatet blir bitvis väldigt behagligt, ibland riktigt vackert som i »Show Me The Place«.

 

Poeten Cohen har åldrats och är inte lika sylvass som en gång i tiden, dock fortfarande närvarande. I love to speak with Leonard/ He’s a sportsman and a shepherd/ He’s a lazy bastard/ Living in a suit, sjunger han i inledande »Going Home«. Tyvärr känns det lite så. Produktionen i vissa spår känns väldigt dammig. Om det är Cohen som tappat känslan för musiken, eller helt enkelt är för lat, vet jag inte. Ibland är känslan att det är lite för lite musik, helt enkelt. Kanske är detta sista sucken för 77-åringen. En något bitterljuv sådant, men det kunde ha varit värre. Ingen värdighet således förlorad för legenden.

Bästa spår: Show Me The Place, Different Sides, Darkness

 

 

// Robin Söderström