Lambchop - Mr M
Lambchop har alltid varit enigmatiska, även för den invigde och införstådda i bandets vardagsromantiska idiosynkrasi. Album som inte liknar något i dess era men ändå känns bekant, inte pop, inte rock, inte folk, inte i något av ordens sanna betydelser. Vad vi hör är så fasansfullt löjligt lätt att placera, ändå omöjligt att kategorisera. Man längtar efter New Orleans men stundtals förs tankarna till Blood Sweat and Tears - Child Is Father To The Man, ibland slås man av likheter med Nick Cave, ibland känns det som om Stevie Wonder varit på myshumör. När alla andra artister bestämmer sig för att "go electronica" och kötta på med autotuningen har Lambchop ignorerat sin omvärld och skapat skönhet på de gamla känslornas vis.
Det doftar sorgliga sagor och romantiska roddturer, men ibland kommer det en lukt av svettigt brösthår och man börjar fundera huruvida detta funkar? Det gör det. Stefan Sundström sa en gång, omedveten om sin egen briljans att det enda kravet som borde finnas på musik är att den är vacker. Mr M är en vacker platta. Så vacker att den känns skapad för att avlyssnas av en förbipasserande, under en balkong i ett vårbelyst Paris eller något annat lika klyschigt. Men det är så Mr M fungerar, den företräder alla döda trubadurer som inte förmår musiksätta de allra största och vackraste klyschorna själva.
Frontmannen Kurt Wagner har levt ett hårt liv, som den senaste tiden präglats av död och sjukdom och den medvetenheten inför dödligheten och vemodet som ackompanjerar den, lyser igenom texterna. Texter som framförs med en aldrig fallerande rytm och melankoli. Det finns en hinna av fint damm, som över en bortglömd biblioteksbok som svävar över Wagners röst. Stundtals nås den av en bris och något hörs klarare, men den härstammar aldrig här, utan ger intrycket av att komma från rummet bredvid och man behöver inte lyssna, man hör ändå.
Bästa spår: If Not I'll Die, Gone Tomorrow, Nice Without Mercy.
//Oskar Alsing.
