Veronica Maggio - Satan i gatan
"Satan i gatan" bjuder dock mestadels upp till dans med minnesvärda melodier och textrader som "En Woody Allen-tragedi, där du är krossad och jag går fri". 'Jag kommer' är redan en landsplåga och flera av de andra spåren om olycklig kärlek och långa festnätter kommer att sönderkramas av sommarsverige!
Bästa spår: 'Alla mina låtar'
//Robin Söderström.
Popaholic 30 april!
På lördag blir det fest! Jag kommer vara gäst-DJ på John Olssons underbara klubb Popaholic!
Jag kommer självklart att bjuda på en kavalkad av bra musik och massor av dans!
20.00 öppnas portarna till valborgs bästa fest. Fri entré hela kvällen!
På med snygg-outfiten och kom! Pepp pepp pop pop!
//Simona De Giorgio.
Ace 23e april!
Nu på lördag ska Samuel spela på Ace övervåning för andra gången! Förra gången var hans tema svensk musik och övervåningen var fullpackad av folk. Den här gången ska han spela musik från sin tonårstid. Låtarna man gråtit till, skrattat till och hånglat till.
Ses vi där?
ACE | MANGO | SVEAVÄGEN 36 | 22 – 03 | 18 ÅR | 100 KR
Gratis inträde och billig öl kl 21-23
//Simona De Giorgio.
Håkan Hellström - Cirkus 17/4
Han har gjort det igen, Håkan. Fått mig sådär blödig och emotionellt omtumlad. Fått tusentals personer, båda äldre och yngre, mognare och naivare, emotionellt omkullkastade. Det pratas inte så mycket i raderna av människor som ringlar ut från Cirkus och ut i vårkvällen. En andaktsfull tystnad. Jag själv förundras över vad det var som just körde över mig och jag antar att de flesta andra tänker precis samma sak.
Håkan Hellström och hans fenomenala band Augustifamiljen levererar en fullständigt helgjuten show, från inledande 'Dom där jag kommer ifrån' till avslutande 'Du är snart där'. Varenda liten potential som finns i låtarna utnyttjas maximalt. Ibland kläs de av i mjukare skepnad och ibland byggs det på ytterligare lager för att bli storslagna. Låtordningen har valts med sällsyn fingertoppskänsla. Allt för att hela tiden ha publiken på helspänd. Spelningen dalar aldrig och bandet med Håkan i spetsen gör precis allt för att behålla det så. Tempot dras ner för att låta publiken samla sig för att sedan stiga upp i takhöjd, Håkan springer fram och tillbaka på scenen för att få med alla. Ingen ska komma undan. Resultatet är en artist med en enastående förmåga att hålla sin publik i hand, göra dem sällskap för att tillsammans få känna att det är något alldeles speciellt som sker just den här kvällen. Magin utspelar sig också, varje gång. Det spelar ingen roll om det är 10 000 i Hovet, 40 000 på en festivalscen eller ett par tusen som igår på Cirkus, du känner dig alltid spciellt utvald att få dela kvällen med honom och bandet. En mer ödmjuk superstjärna går inte att finna.
På vägen hem känner jag hur något växer i magen. Håkan har tänt all den emotionella glöd som finns inom mig. Den får mig att vilja skriva låtar jag med, trots att jag vet att jag saknar hans talang för det. Den gör mig kär fastän jag inte alls har någon att bli kär i. Den får oss alla att lyfta lite på hakan och räta upp ryggen lite extra. Tänka att det bästa faktiskt inte har hänt ännu. För även om alla vi andra också är på väg ut backstage, till livets bakgård vardagen, så får Håkan oss att känna att vi verkligen lever.
Visst känns fint att va' vid liv, en dag till.
//Robin Söderström.
Rimer London - Rimer London
Bästa spår: Love dagger
//Chun Kit To.
Anna Järvinen - Anna själv tredje
Tralligt och allvarligt på samma gång. Vardagsbetraktelser, både hoppfulla och vemodiga. Oavsett hur de är utformade mår jag på något sätt bra av att lyssna på dem. Tillsammans med Dungen och en stråkkvartett skapar Järvinen storartad vispop. Trots att arrangemangen egentligen inte är simpla känns de väldigt enkla. Samarbetet bandet och stråkkvartetten emellan känns enormt tajt och Järvinens mjuka, sköra stämma trippar likt en balettdansös runt varje ord och stavelse i texterna. De små berättelserna kläs vackert in i klassiska arrangemang. Ömsom jazzigt, andra mer popigt eller avskalat, och skickas iväg med våra hjärtan som mottagare. Avsändare - ett vispopsgeni!
Bästa spår: 'Ångrar inget'
//Robin Söderström.
Serenades!
Vilken dag! Äntligen ett nytt roligt popprojekt ifrån vårt avlånga land. Idag släppte Serenades sin första låt som går under namnet Birds. Det är en riktig svensk superduo som slagit ihop sina huvuden och börjat skriva tillsammans, Markus Krunegård från Laakso, och Adam Olenius från Shout Out Louds. Det kan inte bli annat än succé. Birds är en glad poplåt som ger mig vibbar från låten Viva la vida med Coldplay, fast med mer känsla. En perfekt låt nu när våren och värmen sprider sig över hela landet. Huvudtemat för låten är kärlek. Som det textfreaket jag är så tänkte jag publicera det jag tycker är den finaste delen i texten.
walking down an endless road
to you where the rivers flow
there was something missing in my life
now i know what love is all about
Serenades debut-ep går under samma namn som första låten Birds och släpps om en vecka, måndagen den 18 april. Det här är ett väldigt lovande projekt och jag lovar att återkomma med en recension när deras EP släppts. Första spelningen blir 26 maj på ett utav mina favoritställen i Stockholm, nämligen Södra Teatern. Pepp!
//Samuel Q Magnusson.
John Olav Nilsen og Gjengen!
När jag nu har utgett mig för att ha ett svenskfokus så kanske ni tycker jag är lite konstig som börjar med att tipsa om ett norskt band, men så får det bli idag. 23 april får Debaser Slussen finbesök utav vårt grannlands just nu mest lovande popband, John Olav Nilsen & Gjengen. Musiken dem skriver är väldigt varierad, därför är det svårt att placera dem i någon speciell subgenre. Om jag måste beskriva det i en mening skulle jag kalla det för mörk, melodiös pop med inslag av en ren desperation som man annars bara finner inom punken. Dem vandrar utan problem från att inleda med dystra distade gitarrer, till att helt plötsligt spela vackra popmelodier som får en att vilja skutta. Ett väldigt brett musiklandskap, där texterna knyter ihop allting perfekt tillsammans med den ibland vacklande desperata tonårsrösten som John Olav besitter. Hittills har dom åstadkommit två högklassiga popalbum, med det senaste som släpptes så nyligen som 7 februari.
Texterna som jag tycker är bland det bästa jag hört, är ofta baserade på olycklig kärlek, och stundtals så träffar raderna en så hårt i hjärtat att man undrar om det inte är Håkan Hellström som fått för sig att översätta sina texter till norska. Så är inte fallet men man märker att John Olav inspirerats av våra svenska textförfattare och sedan skildrat allt en aning mörkare. Den finaste raden enligt mig beskriver känslan när man offrar för mycket av sig själv för någon annans skull. Vi hittar den i låten Hull i himmelen (videoklipp) från första albumet” For sant til å være godt” .
”det gikk opp for seint att eg faktisk hadde skjært av meg armen min for å holde din”
Om första albumet är en fin tonårskärlek som byggdes upp och föll isär, så kan man säga att det andra albumet är en fortsättning på det, fast lite mer känslan utav en förvirrad ung mans försök till att förstå vad som egentligen hände och hur vardagen ska orkas med. Det är simpelt, vilket också gör det lätt att relatera till och känna igen sig i.
Det är helt klart ett band värt att hålla ögonen på, och jag hoppas att vi ses den 23 april på Debaser Slussen. Jag låter John Olav avsluta med några fina rader.
”så si det til meg når du ikkje har det bra, få meg til å føle meg bedre”
//Samuel Q Magnusson.
Popkollektivet expanderar!
En till ny skribent är Samuel Q Magnusson. Han har en förkärlek till svenskpop. Musik för honom är inte bara ackord och melodier, utan texter och historian bakom en låt betyder mer för honom än vilken skönsjungande röst i världen.
Kit kommer guida er genom den elektroniska musikens förlovade land och genom sina inlägg bli en frisk fläkt bland all indie. Medans Samuel kommer med mer djupgående tankar om svensk musik.
Vi hälsar dessa herrar varmt välkomna!
//Popkollektivet
The Pains Of Being Pure At Heart - Belong
Inte mycket har hänt med The Pains of Being Pure At Heart sedan debuten. Man tycks återigen haft med sig drömpopsmanualen av The Cure och The Jesus and Mary Chain in i studion och följt den med religiös hängivenhet. Med det ramverket är det förvisso svårt att misslyckas och så är heller inte fallet. New York-kvartetten låter sig tämligen ogenerat gå i husgudarnas fotspår och resultatet blir en samling melodistarka indiepoplåtar. Texterna kretsar kring temat ungdomsromantik. Hjärtan som måste sluta älta. Oskuldsfullt utsträckta händer som söker likasinnade att ta i hand. Drömmar om allt annat, allt bättre. Allt det där som ungdomen vet finns någon annanstans, men absolut inte i här och nu.
Det låter såklart som rena segerreceptet och det hade det också varit om det inte blivit lite väl mycket av det...söta. Trots att de distade gitarrerna och syntharna skolboksenligt maler på, melodierna ofta är härliga och sångaren Kip Berman visksjunger om brustna hjärtan i sann shoegaze-anda har jag svårt att smittas av nostalgin, trots att förutsättningarna knappast kunde varit bättre. Texterna stannar allt för ofta vid att vara inte mer än just söta. Det blir för opersonligt när rimmen radas upp lite väl förutsägbara och klyschiga.
När sockerlagret inte är för tjockt levererar The Pains of Being Pure At Heart riktigt fina pärlor, som i titelspåret 'Belong' och underbara avslutande spåret 'Strange'. Om man vågar vara mer personliga nästa gång, ta ut svängarna mer och använda sig av manualen som uppslagsverk istället för bibel kan man mycket väl få in en fullträff. God smak och glödande passion har man redan.
Bästa spår: Strange
//Robin Söderström.
Marslistan!
//Popkollektivet.
