popkollektivet

Veronica Maggios berättelser om livet som ung i storstaden är ofta väldigt fyndiga och smarta. Inga poetiska mästerverk men funktionella i sitt sammanhang. Enkla men ändå laddade. Maggios blåögt souliga röst är den största effekthöjaren. Hennes frasering, hur hon vrider och böjer på stavelserna (inte alls olikt en viss Markus Krunegård) gör att rimmen och texterna får mer tyngd, trots att de på pappret kanske är lite väl ungdomliga. Bytet av producent och samarbetspartner från Oskar Linnros till Christian Walz har inte påverkat ljudbilden avsevärt men ska heller inte ses som obetydligt. Maggio tillåts fortfarande spela på sin musikaliska hemmaplan. De soulpopiga stråkbesmyckade treminutersmelodierna finns kvar, men är inte lika rena som på "Och vinnaren är...". Walz saknar den talang Linnros besitter, vilket resulterar i att produktionen stundtals känns lite platt.

"Satan i gatan" bjuder dock mestadels upp till dans med minnesvärda melodier och textrader som "En Woody Allen-tragedi, där du är krossad och jag går fri". 'Jag kommer' är redan en landsplåga och flera av de andra spåren om olycklig kärlek och långa festnätter kommer att sönderkramas av sommarsverige!