popkollektivet

 

Kurt Vile har en oöverträffad förmåga att skriva tiominuters-låtar som låter som om de skrivits på 30 sekunder. Okonstlade och mer eller mindre enkla grepp som får musiken att låta som om den skapas i stunden, genom en direktlinje från musikgudarna till Viles kropp. Kanske lägger han ned timtals på att få det att låta så otvingat, kanske ligger det ett enormt arbete bakom denna känsla av att musiken är något som flödar fritt från det kreativa centrumet i Philadelphia-sonens hjärna - endast som en naturlig reaktion på att någon stoppat en gitarr i händerna på honom. Kanske är det verkligen så lätt för honom som det låter. »Wakin on a Pretty Daze« är hans finaste alster hittills och hur lätt och obekymrat det än låter är det omöjligt att inte finna visdom i texterna, kanske just för att de framförs med sådan naturlig fallenhet.

»Wakin on a Pretty Daze« griper dig nästan omedelbart vid handen. Med ett lätt och välkomnande grepp leder den in dig i ditt favorit instagram-foto med vederbörligt anpassat retrofilter. Gitarrer brummar harmoniskt, riffen skvallrar om Viles uppenbara fäbless för Neil Young - och skulle det någonsin bli aktuellt för den gamle legendaren att ta av sig kronan som americana-världens konung, så är Kurt Vile den som börs nomineras som näst i tronföljden (Om jag nu har något mandat i frågan).

33-åringens diskografi kan liknas vid en enda lång briljant suck, en suck som tycks bli mer potent med åren. Soundmässigt och kompositionsmässigt stannar han kvar i den veritabla djungel av fingerplockeri, varvat med lakoniskt strummande och det Lou Reed-ianska mumlande vi har försetts med sedan tidigare skivor. Det som skiljer »Wakin on a Pretty Daze«, från karriärens övriga skapelser är dels spårlängden, dels dess omedelbara och ofrånkomliga tillgänglighet och vänliga familjäritet. Vile utvecklas, men inom samma fält, faktiskt är det så att användandet av pedal-effekter och andra hjälpmedel minskat drastiskt på de senaste plattorna. Allt onödigt arbetas bort och ersätts istället med färre men mer varsamt utarbetade lager. Resultatet blir att vilken invigd lyssnare som helst, kan identifiera de flesta av Wakin's låtar som en av Viles under de första sekunderna. 

Vile har likt en högavancerad hembränningsapparat destillerat tre decennium av americana-musik till en förfinad och sublim slutprodukt.Vem trodde att »Smoke Ring For My Halo« endast var en språngbräda till något ännu större?


Bästa spår: Wakin on a Pretty Day, Never Run Away, Goldtone.

//Oskar Alsing.

 

 

 

Att vandra längs minnenas allé är inte alltid en angenäm upplevelse. Speciellt när man gräver fram skivor som man under en avlägsen period haft en intim relation till, och som då förefaller som identitetslösa skal av det minne man bevarat. Album producerade efter millennieskiftet bär alltemellanåt detta syndrom. Rockens cykler med stundtals långa skeden av svältfödda flöden i symbios med nyhetens behag kan spela onödiga spratt på sinnet. Ni har säkert era egna personliga exempel av verk där historiens dom har varit smärtsamt konsekvent. Därför glädjer det mig oerhört att svenska Sykets debut från 2011 fortfarande står sig så anmärkningsvärt starkt. «With Love's» knarkigt svävande rockfernissa men på samma gång påtagligt melodikuvade produktioner överrumplar mig nästan i samma höga grad nu som vid release.  

«Can You Keep A Secret?» är den avskalade versionen av «With Love». Den jämntjocka Dubpop-dimman har skingrat och åskådliggjort detaljrika element som mjuka jazzblås och rara syntar. Birollsinstrument som varit närvarande även tidigare men som nu getts förtroende att agera huvudrollsinnehavare. Förstagivens titelspår ger en god föraning om var Umeå-bandet begett sig mentalt. Inslag som vittnar om en högre tillit till den egna förmågan? Jag har lagt märke till att andra kritiker påpekat att den "andra svåra" saknar den storslagna vitalitet som debuten stod för. Visst, den kanske inte är lika omedelbart drabbande som sin föregångare. Nyanserna avtäcks i takt med antalet genomförda lyssningar. Då står det snart klart att sansade gester kan vara minst lika hänförande som rave-flörtande rymdkapseldisco. Vackert. 

 

Bästa spår: No Secrets, 1-9 Oh, Halt! (Sky Saxon Cover)