Tomas Andersson Wij - Romantiken
Spotify
I de intervjuer jag läst med Tomas Andersson Wij i samband med skivsläppet har jag noterat hur han gärna framhäver hur pass mogen han tycker att skivan är. Att det måhända kan krävas att man har passerat 35, och i mångt och mycket har sin mest minnesvärda tid att blicka tillbaka på, för att man på riktigt ska kunna ta den till sig. I detta gränsland, mellan både nostalgisk och nutida socialrealism, på både gott och på ont, berättar Tomas om den huvudstad han en gång upplevt och i dag delvis med aversion betraktar.
Ungdomens dimmiga dagar i förorten eller dagens utbreddade klassamhälle behandlas med samma allvar som blivit lite av kännetecknet, ibland mer högtidligt, andra gånger mindre pretentiöst. När jag första gången slog på skivan oroades jag lite över att de självömkande, stackars-lilla-mig-vita-medelålders-man-inslagen, i för stor utsträckning skulle symbolisera skivan. Ett tiotal spelningar senare kan jag konstatera att jag överskattat Tomas Andersson Wijs allvar. Om epitetet "Sveriges allvarligaste artist" är utsuddat får någon annan svara på, hos mig går det i alla fall hem.
Huruvida det säger mer om mig eller musiken vill jag inte tänka på. Jag lever gärna i illfarelsen att jag aldrig kommer bli gammal ett tag till. Tonsätter Tomas min vardag när jag når dit har jag nog ingenting emot det ändå.
Bästa spår: Bläckfisken, Sturm und drang, Då kör vi då.
/ Robin Söderström
Ungdomens dimmiga dagar i förorten eller dagens utbreddade klassamhälle behandlas med samma allvar som blivit lite av kännetecknet, ibland mer högtidligt, andra gånger mindre pretentiöst. När jag första gången slog på skivan oroades jag lite över att de självömkande, stackars-lilla-mig-vita-medelålders-man-inslagen, i för stor utsträckning skulle symbolisera skivan. Ett tiotal spelningar senare kan jag konstatera att jag överskattat Tomas Andersson Wijs allvar. Om epitetet "Sveriges allvarligaste artist" är utsuddat får någon annan svara på, hos mig går det i alla fall hem.
Huruvida det säger mer om mig eller musiken vill jag inte tänka på. Jag lever gärna i illfarelsen att jag aldrig kommer bli gammal ett tag till. Tonsätter Tomas min vardag när jag når dit har jag nog ingenting emot det ändå.
Bästa spår: Bläckfisken, Sturm und drang, Då kör vi då.
/ Robin Söderström
First Aid Kit - The Lion's Roar
Svenska band frontade av stickade tröjor och mönstrade klänningar, är något vi som stolta landsmän har till överflöd. Huruvida detta kan tillskrivas konstnärsmödrar, som uppfyllda av moderliga känslor tvingar deras hemmastickade skapelser på plågade konstnärsbarn som sedan går ut i världen och skriver plågad popmusik, är det ingen som vet. Popmusiken som brukar komma ut ur människorna i stickade tröjor är väldigt sällan så bra som First Aid Kits "The Lion's Roar".
Systerduon Johanna och Klara Söderbergs andra studioalbum har tagit avstånd från debutalbumets ibland långtråkiga och mulna gitarrplock, för att här hitta ett sound som inte bara har charm utan även styrka. Titellåten The Lion's roar påminner om passionen som brann i en ung Bob Dylan med skillnaden att istället för att kraxas fram så förs sången fram med obeveklig beslutsamhet och klarhet. Debutalbumet "The Big, Black & The Blue" bar dragen av en sketch av en färdig skiva, detta är den färdiga produkten. Systrarna Söderbergs drömliknande stämsång tar oss genom paradislandskap i skymning, ledda av kvinnor i svala klänningar och andra behagligheter vi sett på gamla filmer. Detta är inte bara ännu en "stickad tröja-skiva", inte samma sextiotalsinspirerade och generiska musik världen tagit del av sedan... Ja, sedan sextiotalet. Även om de grundar sig starkt på den romanticism som omger detta årtionde så har de slagit sig fria från hippie-stämpeln och skapat musik av de vackraste känslor två flickor födda 1990 och 1993 har tid att åsamka sig. Det är meddragande, snyggt, välproducerat och all tvekan och knarrande gitarrer är inte längre ett hinder, det är romantiskt i ordets bästa mening.
Texterna är ihopsnickrade på det vis som förväntas och finns det något som låter surt, så är det inte värt att nämna. Det här är ett band som hittat sig själv. Allt vi kan göra är att hoppas de inte tappar bort sig igen, utan fortsätter på denna väg mot hägrande storhet.
Bästa spår: Emmylou, I Found A Way, The Lions Roar
//Oskar Alsing.
Dubstep?
Från smakfullt minimalistiskt till total ansiktssmältning. En musikgenre som i grunden har rötter i old school R&B och hip-hop, med fokus på avskalade melodier och basregister har idag utvecklats till något helt annat. Subgenrer som 'filthstep' och 'brostep' har istället förflyttat fokus från det avskalade basregistret till ett betydligt aggressivare mellanregister. Mycket av det motstånd den mordernare dubstepen möter kommer just från lyssnare av den äldre skolan. De minimalistiska och avskalade melodierna har bytts ut mot en ljudvägg av skarpa toner där fokuset ligger på 'dropen', alltså huvudmelodin i låten där det tyvärr blivit att man nästan glömt bort uppbyggnaden och helheten i låten.
Personligen älskar jag dubstep, både den nya och den gamla. Om vi lägger musikhatet åt sidan och glömmer genrer kan vi lyssna på riktigt, vilket jag tror gör alla gott. Musik är trots allt till för att berika våran vardag. Jag har plockat ihop en spellista med spår från dubstepens tidigare historia till den modernare vi ser nå ut till massorna idag:
Dubstep for dummies
//Chun Kit To.
