popkollektivet

Spotify

Ingen dålig titel för en debutant inte. Sean Rowe visar dock genast att han är mer än bara en kaxig uppstickare. Snarare är detta ett bevis på en fruktansvärd singer/songwriter-begåvning han valt att hålla undangömd fram tills nu. Texterna är skrivna med sådan omsorg och ärlighet att han förmodligen klottrat ner dem med sitt eget blod. Hans barytona röst är så känsloladdad att den skär hål i högtalarna, som en lite mindre hes Gill Scott-Heron. Stämningen är nedstämd och ger mycket utrymme åt de ärliga och nakna texterna, och hans fantastiska röst. Produktionen är ofta minimalistisk. En akustisk gitarr, ibland lite slide guitar, ibland lite stråkar, alltid med rösten i centrum. Vilken jävla fullträff!

Bästa spår: Varenda ett utav dem. 'Jonathan' är dock det spår som sticker ut mest.

//Robin Söderström.

Spotify

Skotska gitarrmogulerna bjuder på årets kaxigaste titel och tar med oss på en härlig postrockig resa. Inte avsevärt hardcore kanske, titeln till trots, men ack så stämningsfullt det är. Elektroniskt blandas med shoegazeburrande gitarrer som blandas med vackra synth/orgel/piano-slingor. Färden går svävande bitterljuvt framåt och när vi efter 23 minuter långa slutspåret 'Music For A Forgotten Future' är tillbaka vill jag bara hoppa på igen - och igen.

Bästa spår: Slutspåret är ren och skär magi. Ni som vill ha något kortare, lyssna på 'San Pedro'. Jocke Berg skulle byta bort tre fingrar för att få sätta text och melodi på denna instrumentala "kentlåt".

//Robin Söderström.

Spotify

PJ Harvey's åttonde studioalbum är en temaskiva och temat är krig. Krig utförda av hemlandet England. Hon agerar krigskorrespondent och berättar från första världskrigets skyttegravar till USA-styrda Irakkriget. Texterna är poetiska och fulla av smärta och behandlar både blod, svett och tårar. Som vanligt gör PJ Harvey's närvaro att de känns närmast självupplevda. Musiken är rå och industriell, med piskande gitarr och hårda trummor och basgångar. Det svarta temat till trots blir skivan aldrig outhärdlig att lyssna på. Svärtan tar sig rakt in. Det här är uppriktig musik, musik som berör.
Engelska artister har länge gillat att sjunga om fäderneslandet, men tiden får vridas tillbaka långt innan vi hittar någon som ställt sig upp på pall, knutit sin näve, talat ut och illustrerat bilden av ett kärleksförhållande som trasats isär av brutna löften och svek. Då var det Joe Stummer, idag är det PJ Harvey's namnteckning i svart bläck som står som avsändare.



Bästa spår: Hanging In The Wire






//Robin Söderström.

Spotify

Mästarna av ljuvlig stämsång är tillbaka. Även om undertecknat personligen inte tillhör den hysteriskt jättefrälsta skaran kvalar utan diskussion Fleet Foxes kommande fullängdare in som en av de mest intressanta släppen under 2011. Fanatiker får vänta tills 3:e maj innan Helplessness Blues lämnar skivpressarna. Tar det emot att vänta så länge? Stilla abstinensen genom att spela sönder det vackra titelspåret så länge!

//Pär Brolin.

Spotify

2009 skulle blivit Erik Hassles år. Signad av brittiskt storbolag skulle han ta Sverige och världen med storm och siades bli Sveriges nya stora popexport. Men trots Grammis och P3-Guldutmärkelse för främsta nykomling uteblev den riktigt stora uppståndelsen på hemmaplan som internationellt. Debuten stämplades som för radiovänlig och lättsmält av kritikerkåren. För att öka sin kredibilitet och ta nästa utvecklande steg i karriären har Katrineholmssonen sett sig om i jakten på musikaliskt utbyte. Han fann de gamla beprövade Kenträvarna Joakim Berg och Martin Sköld. Med sin gemensamma småstadsbakgrund som främsta inspirationskälla har de tillsammans skapat minialbumet Mariefred Sessions som släpps den 23:e mars. Kentarna har utan tvekan satt sin prägel på skivan. Även om första singeln Are You Leaving fortfarande lider av Hassles något okarismatiska och tunna röst känns dess fina produktion och starka refräng igen från Röd och En Plats I Solen. Exakt rätt väg att vandra och utforska för den ändå uppenbart begåvade 22-åringen om ni frågar mig. 



// Pär Brolin

Spotify

Ryktet säger att delar av The Sand Band kommer utgöra kompband till Noel Gallaghers kommande soloprojekt. Det gjorde det svårt för en gammal Oasisanglofil som mig att hålla fingrarna borta. Jag borde inte fallit för frestelsen. Liverpoolbandet är tyvärr lika intetsägande som sitt träiga gruppnamn och tillför ingenting nytt till poplandskapet. Förutom den briljanta inledande poppärlan Set Me Free är övriga skivan en ständig jakt på ett stämningsfullt och mjukt akustiskt sound som tyvärr aldrig lyfter och i slutändan endast resulterar i ett tråkigt Fleet Foxes eller ett torrt The Verve. En lätt irriterande känsla infinner sig eftersom flertalet av låtarna har potential som inte utnyttjas. Istället stannar de allt som oftast vid ofärdiga skal som fortfarande befinner sig på demostadiet. Jag tvivlar sällan på ditt omdöme Noel. Men här finns det verkligen skäl att tänka om.

//Pär Brolin.

Drygt fem och ett halvt år och tre soloplattor har passerat sedan The Strokes släppte sitt tredje studioalbum First Impressions Of Earth. Fjärde albumet Angels är på ingång (21:a Mars) och redan nu bjuds vi på det första smakprovet i form av singeln Under Cover of Darkness. Av singeln att döma har bandet inte, trots åren som passerat och att tre av bandmedlemmar gjort musik i andra forum, växt ifrån sitt karaktäristiska sound. Albert Hammond Jr's gitarrslingor fortsätter dansa runt längs melodin, Julian Casablancas röst låter fortfarande som efter två ciggpaket och en flaska Jameson och trummor och bas pumpar på okomplicerat men inte ineffektivt som vanligt. Mycket är sig likt med andra ord, och skönt är väl det. Under Cover of Darkness är en melodistark poppärla som får en att hoppas på att New York-grabbarna kan hitta tillbaka till melodierna från debuten. Vi väntar med spänning!

Singeln finns att ladda hem, helt lagligt, på bandets hemsida. HÄR.

//Robin Söderström.