Kurt Vile - So Outta Reach EP
När det plötsligt dyker upp en EP lite för tätt inpå ett framgångsrikt fullängdssläpp brukar det oftast betyda en sak. De medelmåttiga tagningarnas revansch. Säljs dessutom detta minialbum tillsammans med orginalskivan och bildar ett guldskimrande såkallat limited edition-paket ringer varningsklockorna högljutt. Risken för att lyssnaren ännu en gång påtvingas kasserade alternativa versioner, ihopkrafsade b-sidor och gammalt livesession-material är överhängande. The National vet vad jag menar. Kurt Vile arbetar inte på det sättet.
Trots att So Outta Reach är just kvarvarande spillror från inspelningen av förtjusande Smoke Ring For My Halo är det inte fråga om att mjölka några trogna följeslagare. Åtminstone tre av sex spår hade inte på något sätt skämt ut sig på Viles främsta milstolpe hittills. Det öronbedövande mullret i Springsteen-covern Downbound Train och behagligt svävande numret Life’s A Beach lyser allra starkast i vintermörkret. I synnerhet för den som föredrar Viles något mer skramligare liveuppträdanden tillsammans med überskickliga The Violators anländer julen tidigt i år.
Trots att So Outta Reach är just kvarvarande spillror från inspelningen av förtjusande Smoke Ring For My Halo är det inte fråga om att mjölka några trogna följeslagare. Åtminstone tre av sex spår hade inte på något sätt skämt ut sig på Viles främsta milstolpe hittills. Det öronbedövande mullret i Springsteen-covern Downbound Train och behagligt svävande numret Life’s A Beach lyser allra starkast i vintermörkret. I synnerhet för den som föredrar Viles något mer skramligare liveuppträdanden tillsammans med überskickliga The Violators anländer julen tidigt i år.
Bästa spår: Life’s A Beach, Downbound Train, The Creature.
//Pär Brolin.
Kommentarer
Trackback
