popkollektivet

1. Håkan Hellström - 2 steg från paradise
Håkan gjorde höstens soundtrack för mig och släppte återigen en rakt igenom underbar skiva med en fantastisk bredd. Texterna är som vanligt ruggigt skarpa och rösten har aldrig låtit bättre än den gör här. Du är snart där kan vara den bästa låt han skrivit.

2. The National - High Violet
Matt Berningers röst, trummorna i Bloodbuzz Ohio, blåssolot Runaway, "Sorrow find me when i was young - sorrow waited, sorrow won", outrot i Afraid Of Everyone...

3. Perfume Genius - Learning
Årets vackraste melankoli.

4. Teenage Fanclub - Shadows
Distade gitarrer, stämsång och enkla, raka melodier fungerar lika bra nu som på 90-talet. Att efter 20 år tillsammans leverera ett av sina starkaste album är stark, ruggigt starkt.

5. Beach House - Teen Dream
Baltimore-duon stod för årets bäst drömmande pophantverk.

6. Jónsi - Go
Steget från psykrock i Sigur Rós till falsettpop i solodebuten blev mycket lyckad. Konserten från Way Out West-festivalen är en av de spelningarna jag tar med mig in i 2011.
Grow Till Tall är utan tvekan en av årets vackraste låtar.

7. Josh Ritter - So Runs The World Away
Årets singer/songwriter. Change Of Time är årets mest lyssnade låt.

8.Tame Impala - InnerSpeaker
WOW! Det låter som om Beatles käkat taggtråd och bestämt sig för att spela in en ett the white album vol.2. Är det Lennon som sjunger?

9. Deerhunter - Halcyon Digest
För tredje året i skapar Bradfox Cox en av årets mest spännande popplattor. 2008 var det Microcastle Deerhunter och Let The Blind Lead Those Who Can See But Cannot Feel med Atlas Soumd, ifjol var det Logos med namne och i år var det dags för Deerhunter igen. Cox är utan tvekan en av de senaste årens absolut mest talangfulla och nyskapande popmakare.

10. Pete Molinari - A Train Bound For Glory
Min personliga favorit släppte kanske inte den mest nyskapande skivan i år. Däremot är detta en av de mest nostalgiska. Molinari skuffar in oss i tidsmaskinen och kör oss raka vägen till amerikanskt 50/60-tal och bjuder på såväl stackmolnslätta ballader som A Place I Know So Well och rockabillyrökare som Little Less Loneliness.

Bubblare:
Damien Jurado - Saint Barlett | Deerhunter - Halcyon Digest | The Tallest Man On Earth - The Wild Hunt |
She & Him - Volume 2 | Laura Veirs - July Flame | Shugo - Tokumaru - Port Entrophy
Joanna Newsom - Have One On Me

//Robin Söderström.

Det har varit ganska tyst om Glasvegas ett tag nu. Det kan bero på att deras trummis Caroline McKay hoppade av, men nu har de äntligen hittat en ersättare. Gitarristen Rab Allan annonserade att de ville ha en kvinna och hon skulle vara svensk. Nu har de introducerat Jonna Löfgren som en medlem i bandet. Dessutom håller de på att knåpa ihop sitt andra album, som ska släppas första halvåret 2011.

Det ska bli intressant att se om de lyckas upprepa hypen kring debutalbumet.

//Joachim Jacobs.

 

 

December månad är årsbästalistornas och prisgalornas tid. Så även här på popkollektivet. Det verkar till synes finnas ett obegränsat behov av att kora popkungar och popdrottningar som ramade in och utgjorde det musikaliska temat för det år som snart bara är ett minne blott. Jag utgick ifrån att min personliga årsbästalista över 2010 mer eller mindre var skriven i sten vid det här laget. Tänk så fel man kan ha! När jag ögnade igenom en av ovan nämnda listor fann jag till min förtjusning amerikanska Guards. Den New York-baserade gruppens odöpta sjuspåriga Ep från juli månad svävade redan efter endast några ynka genomlyssningar upp och reserverade en plats i finrummet bland giganter som The National och Kent i kampen om årets bästa släpp.

Även om Guards utan tveksamheter placeras i det alternativa pop- och rockfacket spretar musiken ogenerat åt olika håll genremässigt. Vilket i det här fallet endast är av positiv bemärkelse. Soundet bottnar i såväl modern indiepowerpop som 60-talets rock´n´roll. Hur man än väljer att definiera Guards musik är det i varje fall ett mycket imponerande knippe popalster som skapats. Betydelsen av bra melodier kommer alltid vara popmusikens viktigaste komponent och det testet klarar Guards med bravur. Den kostnadsfria Ep:ns bästa nummer Don’t Wake The Dead är den idealiska representanten av bandets musikaliska landskap med all dess variation och lämnar lyssnaren med ett leende på läpparna trots infinnandet av det svenska vintermörkret. Eller som en hyllande engelsk bloggkollega valde att uttrycka det: ”it’s pretty fucking impressive”.  

 

Bästa spår: Resolution One, Don’t Wake The Dead, Long Time.

Epn går att ladda ner HÄR.

//Pär Brolin.

Följetongen Beady Eye fortsätter på popkollektivet. Efter två smakprov i form av singeln Bring The Light och b-sidan Sons Of The Stage (World Of Twist-cover) är det snart dags för den gamla Oasisuppsättningen, minus Noel Gallagher, att släppa album.
Den 28:e februari släpps debutplattan med den raka titeln Different Gear, Still Speeding och av låtlistan att döma kommer gamla Oasissympatisörer tryggt känna igen sig. Smaka bara på titlar som Standing On The Edge Of The Noise och Beatles and Stones. Enligt Liam Gallagher själv andas skivan 50- och 60-tal (tänk Jerry Lee Lewis) och singel nummer två ska enligt ryktet vara inledningsspåret Four Letter Word.

//Pär Brolin.

Spotify | Myspace

No one will answer your prayers until you take off that dress
No one will hear all your crying until you take your last breath

//Robin Söderström.

Spotify | Hemsida | Myspace

 

Som popälskare har jag alltid haft en förkärlek till smäktande melodier. Söta, glada, befängslande eller berörande, melodier spelar huvudrollen i popmusiken. Att Shugo Tokumaru har förstått detta rår det inget tvivel om - och som han bevisar det! Texterna är förvisso sjungna på japanska men det gör desto mindre när de så vackert hopsnickrade arrangemangen omfamnar och vägleder de lika vackra melodierna i en lekfull dans.

Shugo har en sällsynt förmåga att få det rätt komplexa att kännas så givet, enkelt och framförallt så rätt. Han använder sig av en hel arsenal instrument, fler än vad mina öron förmår känna igen, men resultatet känns lekfullt enkel. Sen har vi de lätta och svävande melodierna, stundtals så underbara att jag överväger om dessa inte kunde vara lösningen på världens alla konflikter. Så är det naturligtvis inte, men när Shugo får tillgång till sin instrumentaliska verktygslåda och kan börja snickra på sitt drömpalats är det svårt att inte påverkas av det hela och se världen med något mer optimistiska ögon.

Bästa spår: Tracking Elevator, Orange, Laminate

Spotify | MySpace | YouTube

 

Som ny och stolt medlem av popkollektivet vill jag börja med att uppmärksamma en akt som fått för tok för lite uppmärksamhet i svensk musikpress. Musik är lika med verklighetsflykt. Det är i alla fall så jag konsumerar musik och jag tror att flertalet skulle instämma. Vill man fly vardagen anno 2010 presenteras här det bästa receptet. Amerikanen Jack Tatums projekt Wild Nothing:s premiärsläpp innehåller alla nödvändiga ingredienser för att gränsen mellan pop och dröm ska verka hårfin. Stora ord som direkt skulle kunna avfärdas som gammal hederlig Pluraromantik. Men faktum är att Gemini utan tvekan är en aspirant på epitetet årets album i min bok.

I synnerhet är det Tatums gitarrslingor som trollbinder mig. De charmigt avskalade indieplocken tillåts dominera och utgör basen i soundet. Extra episkt framträder de på skivans bästa spår My Angel Lonely. Produktionsmässigt är Gemini inget annat än en fest som får José González att dregla pölar som han sedan badar i av ren lycka. Tatums lena stämma är förvisso imponerande men egentligen bara en del av en fantastisk helhet.

Som ni märker var det kärlek vid första ögonkastet. Men ska jag framföra någon typ av kritik skulle det i så fall vara bristen på variation. Soundet präglar till sin yttersta spets hela skivans uppbyggnad och är mycket cementerat. Både på gott och ont. Tyvärr överskuggas vissa låtar kraftigt av andra att de försvinner i perfiferin. Sedan är frågan hur väl Tatum med sin inhyrda orkester lyckas förvalta sin låtskatt på scen. Men detta är bara petitesser i sammanhanget. Popkollektivet har ännu inget betygssystem. Men hade vi haft det hade första femman varit nära till hands.                              

Bästa spår: My Angel Lonely, Summer Holiday, Confirmation, Gemini.

//Pär Brolin.

Idag gick The Ark ut med ett pressmeddelande på sin officiella hemsida. Under våren kommer de att släppa en ny singel och ett samlingsalbum. Detta kommer följas upp med en avskedsturné under våren och sommaren, då bandet har bestämt sig för att lägga av. Det är så klart ett tråkigt beslut, men beslutet verkar ha blivit fattat i gott samråd. Bandet har funnits sedan 1991 och firar således 20-årsjubileum nästa år. 1996 kom debuten i och med en EP och fyra år senare stod de som förband till inga mindre än Kent, men det var inte förrän singeln It Takes A Fool To Remain Sane släpptes som det stora genombrottet kom.

Karriären har varit kantad av framgång och skandaler. Bandet har hunnit med att vinna Melodifestivalen och att bli portade från att göra USA-spelningar. Så sent som i våras släpptes vad som nu kommer att bli deras sista album, då i ett format som är ytterst ovanlig. In Full Regalia släpptes som en tidning där albumet ingick i köpet, vilket var ett bra PR-knep då momsen på tidningar är lägre än skivor, därför kunde albumet säljas billigare.

The Ark kommer alltid att ha en plats i svensk popmusik, i alla fall en plats i mitt minne. Jag har själv haft turen att se bandet två gånger, en gång precis i början av deras genombrott och en gång i somras. Personligen har jag haft lite svårt för det senare materialet, men Sverige förlorar ett av sina bästa liveband.

//Joachim Jacobs.

Eftersom jag gillar listor och gärna gör dessa listor i iTunes eller Spotify, så tänkte jag summera året i just detta format. Detta år har bjudit på många bandnamn med bestämd singular substantiv-form och artister med flera olika projekt samtidigt. Ett bra exempel på det är Psykakuten som finns med på listan, där sångerskan även kallar sig Steso Songs i ett annat projekt. Vi har bjudits på projekt där splittrade band har gått vidare i soloprojekt, även här hittar vi CEO (The Tough Alliance), Oskar Linnros (Snook) och Daniel Adams-Ray (dito). På listan hittar vi också samma band fast under nytt namn, Tiger Tape som förut hette Moofish Catfish. Kära återseenden som Pascal, där sångaren Isak Sundström har återvänt efter ett kritikerrosat projekt med Skriet, återfinns på listan. Ingen lista är komplett utan storheter heller, därför har jag klämt in både Kent och Håkan Hellström.

Det har varit ett fantastiskt år med många guldkorn och att göra listan var minst sagt svår, då jag gärna hade petat in ett par hundra låtar till. Jag har även kört efter devisen att bara ha en låt per artist/band och blandar hits med mindre kända låtar. Låtarna är rankade efter placering. Håll till godo och njut!

Hemsida | Debaser | Spotify

Lördagen den 11 december kommer Daniel Adams-Ray, f.d. medlem i Snook att ge två konserter på Debaser Medis. En konsert för de som har ålder inne och sedan en martiné konsert för de som fyllt 13 år.

Daniel Adams-Ray har släppt den hyllade skivan Svart, Vitt och Allt Däremellan. De två singlarna Dum av dig och Gubben i lådan har båda klättrat sig upp till första platser på diverse listor.

//Simona De Giorgio.

Ett kollektiv kan inte bara innefatta två personen tycker vi. Så nu välkomnar vi två nya skribenter till Popkollektivet. Pär Brolin och Robin Söderström. Två trevliga lads som är riktigt glada i musik.
Så nu utlovas mer uppdateringar, tips och recensioner!


//Simona De Giorgio och Joachim Jacobs.

Nej, jag tänker inte skriva någon slags bandbiografi, för det finns det så gott om på nätet och i böcker. Ni kan ju historien; ett band som sjunger om utanförskap, missförstånd och depression. Alla popare har väl någon gång skrikit sig hesa eller dansat sig galna till Shoreline. Vad som däremot förbryllar är hur ett band som aldrig varit känt för sin musikaliska talang eller skarpa texter har fostrat så bra musiker. Vad gjorde medlemmarna innan, under och efter Broder Daniel?

Henrik Berggren (1989-2008: sång, gitarr, tamburin):
Den mest anonyma i bandet. Han var med och startade bandet och har varit trogen i alla år, man kan säga att det är hans band. Efter första splittringen 2005 var det ganska tyst kring honom förutom ett akustiskt framträdande som soloartist där han spelade uteslutande Broder Daniel-låtar. Efter Anders Göthbergs död började rykten om en soloskiva. Det har florerat flera rykten om releasedatum och det senaste man hörde var november 2010, men med facit i hand så är uppenbarligen ryktena osanna. Han har däremot gjort en handfull spelningar som soloartist, men än en gång enbart Broder Daniel-låtar.

Anders Göthberg (1993-2005: gitarr, klaviatur):
Också en anonym profil i bandet. Han var även den mest anonyma på scen (vilket berodde mycket på scenrädsla). Han har däremot varit med och spelat i Karin Dreijers band Honey Is Cool ett tag. Han tog tragiskt nog livet av sig 2008 och en konsert sattes upp till hans minne på Way Out West-festivalen samma år.

Lars "Pop-Lars" Malmros (1994-2008: trummor):
Spelade i Planet Caravan (tillsammans med musiker som senare kom att ingå i banden The Embassy, Kingston Air Force och Antenna) och det klassiska indiebandet Easy innan han började spela med Broder Daniel. Gick med i bandet efter Håkan Hellströms första avhopp. Under åren blev han god vän med Martin Elisson och ordnade 1997 ett skivkontrakt till dennes band Bad Cash Quartet. Tio år senare startade han bandet Hästpojken tillsammans med Martin, men hoppade sedan av, rykten går om att det var på grund av Anders död, andra om att Martin är otroligt svår att samarbeta med. Idag arbetar han som musiklärare.

Theodor Jensen (1996-1997, 2003, 2005-2008: bas, 1997-2001: gitarr):
Gick med i bandet efter Daniel Gilberts avhopp. Han spelade både gitarr och bas i bandet. 2001 släppte han debutalbumet med sitt band The Plan. Skivan fick ett väldigt gott mottagande i pressen, så pass bra att de mottog priset som årets pop/rockband samma år på Grammisgalan. 2003 hoppade Theo av Broder Daniel för att satsa på The Plan, men spelade med bandet under deras två sista spelningar 2005 och 2008. Han har även hoppat in som sångare på Fläskkvartettens turné 2007. Förra året släppte han sin solodebut Tough Love där han bland annat har samarbetat med Titiyo.

Håkan Hellström (1989-1994: trummor, kör, 1997-2002: bas, kör):
Var med och startade bandet och spelade de första åren trummor. Han hoppade av 1994 då han trodde att bandet inte hade någon framtid och i samband med det gick med i Honey Is Cool. Han spelade trummor för dem på en EP och ett album, sedan återvände han till Broder Daniel i god tid för tredje skivan, men denna gång som bassist. 2000 släppte han sitt debutalbum som soloartist; Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg. Kommentarer kring albumet överflödigt. Han var däremot kvar i Broder Daniel och var med under demoinspelningarna till sista albumet och även under turnéerna. Han hoppade däremot av 2002 för att koncentrera sig på sitt soloprojekt. De första åren som soloartist hade han en gitarrist vid namn Timo Räisänen (som även spelat i Her Majesty) som idag är en välkänd soloartist. Idag är Håkan ansedd att vara en av Sveriges största artister genom tiderna.

Daniel Gilbert (1989-1995: bas, klaviatur):
Även han var med och startade bandet. Var med på första skivan, men hoppade sedan av på grund av att han inte trodde på "rock'n'roll-myten". Han spelade sedan med okända band som Brudjävlar och Fiesta (tillsammans med Johan Neckvall). 1999 började han spela gitarr i Håkan Hellströms projekt och har sedan dess varit Håkans vapendragare och bästa vän. Daniel medverkar i ett band kallat Augustibandet vilket är Håkans liveband. Han är en mångsysslande musiker och spelar även i bandet The Junior tillsammas med ovan nämnda Johan. Daniel har även varit med på Theodor Jensens soloprojekt och i slutet av 2009 släppte Daniel sitt egna soloprojekt.

Johan Neckvall (1992-1997: gitarr):
Han var med på två skivor och hoppade sedan av. Han spelade i banden Fiesta och The Junior tillsammans med Daniel Gilbert. Han har även varit med och spelat med The Embassy och medverkar på Håkan Hellströms solodebut.

Vem hade trott detta 1995 när Broder Daniel skrev på skivkontrakt för Gyllene Tiders skivbolag Jimmy Fun och hade demos sjungna på tyska?

//Joachim Jacobs.

Event | Fan page

Snöra på er dansskorna och på med dom finaste kläderna i garderoben för på lördag intar vi den eminente John Olssons klubb Popaholic på Bonden bar. Vi kommer bjuda på strålande musik som förhoppningsvis får er att röra på höfterna. 20.00 öppnas portarna och hela kvällen är det fri entré. Kan inte bli så mycket bättre! Kom förbi och hälsa, drick popholics egna drink och dansa!

 

Ses där!

 

//Simona De Giorgio.