Veronica Falls - Waiting For Something To Happen
Veronica Falls låter som ett band som tycker om att spela musik ihop. Ett band som tycker om att spela musik ihop väldigt mycket. Det finns många band som fungerar precis likadant. Jättemånga. Utan vetenskapliga belägg tror jag mig ändå kunna påstå att indiepopen är en av de allra mest lyssnade och älskade genrerna i dag. Garderar jag med att det är en av de populäraste popstilarna lär knappt någon protestera. Genren har vuxit explotionsartat sedan internets inträde då fler och fler fått upp öronen för den, inspirerats av den och i slutledet samlat polare och skapat egna alster. Var det förr defust vad som var indiepop är det idag ofta ganska enkelt: Ackorddriven, gitarrbaserad med tydliga melodier och refränger som allt som oftast avslutas runt treminutersstrecket.
Veronica Falls kan det receptet och följer det hyffsat trofast och med framgång. Just det är också styrkan. Vartenda av skivans spår lever upp till mallen. Har man studerat sina referenspunkter, hanterar sina instrument habilt och har fin känsla för melodier misslyckas man sällan. Har du en förkärlek för spralliga melodier med stämsång och klingeliklang-gitarrer (annan klassisk indiepop-ingrediens), eller uppskattade debutskivan, kommer detta inte göra dig besviken. Fast nog var debuten något vassare ändå.
Bästa spår: Falling Out, Tell Me, Waiting For Something To Happen
/ Robin Söderström
Torres - Torres
Mackenzie Scott (knappast en omedveten passning till Scott McKenzie?) fick en Gibson i present av sina föräldrar och bollen var i rullning, tärningen kastad. Ni fattar. Albumet är till stor del inspelat manuellt på rummet i föräldrarhemmet. Bara Torres själv, sin Gibson och en extentiell ångest som fyller rummet till bredden, på höjden, på djupet. Det är också den stämningen som effektfullt packeteras i den 10-spåriga debuten. Känslan av tonårigt uppror. Av att ha ena foten i vuxenvärlden, den andra släpandes kvar i ungdomen. Känslan av att inte bli sedd, men framför allt inte förstådd. Men det är förvånandsvärt moget. Inte alls kletigt, brådmoget eller tacky. Snarare frapperande uppriktigt. "Everything hurts but it’s fine (it’s fine)/ It happens all the time/ Oh, it happens all the time/ Heavier you’re on my mind".
Det svart-vita omslaget ter sig briljant till albumets profil. Å ena sidan flärdfri men å andra sidan också dramatisk. Blicken är liksom både närvarande och frånvarande på samma gång. Ena foten i nuet, den andra i steg bortåt. Medvetet och missbelåtet. Missbelåtenhet som en följd av medvetenhet?
Torres må vara i sammanhanget blygsamma 22, men grenarna spretar redan mot en tidig Cat Power eller PJ Harvey. Och dessa hade inte haft något att invända mot den jämförelsen. Den är för båda parter enbart smickrande. Förra året kände jag en otrolig avsaknad av kapabla singer/songwriter-släpp. Torres svagt distade Gibson och bräckliga, djupa stämma förnöjer, och lär så även göra ett tag framöver.
Bäst spår: Waterfall, Don't Run Away, Emelie, Honey
/ Robin Söderström
Matthew E. White - Big Inner
En efter en har de klivit fram och givit sitt godkännande. Samlat ihop resterna av sitt kulturella kapital, pekat med hela handen och skanderat: honom ska vi ha! Rådande masspsykos bland Sveriges allra mest rutinerade musikkritiker som i samstämmig kör propagerar Matthew E White's storhet gör det svårt att ignorera den Filipinfödde producentens första utsvävning som soloartist. Snittbetyget hos kritiker.se tickar i skrivandets stund in på enastående 4,6 av 5. Redan en tanggering av föregående års albumdrottning, Anna Von Hausswolfs Ceremony. Håller hajpen? Är den befogad? Javisst, det finns ingen anledning att tuppa för sakens skull. Jag inställer mig pliktskyldigt i White-ledet.
Ordet "debutant" är missvisande. Normalt är nämligen White stationerad bakom sitt mixerbord i Virginia och spenderar sin tid på att lägga precisa arrangemang avsedda för Sharon Van Etten, Mountain Goats, Justin Vernon m.fl. Men jag har svårt att tro att föregående samarbeten format White's talang nämnvärt. Det är snarare ett enkelriktat beroendeflöde. För den här typen av talang får vi nog markera som "medfödd". Modersmjölken, bestående av en religiös uppväxt av evangeliska mått, gjorde däremot av allt att döma starkast avtryck på Big Inner. Gospelelementen löper som en hjärtbultande röd tråd genom samtliga sju spår och förmedlar tillsammans med Whites smeklika viskningar en känsla av oantastlig kärlek som har en oerhört smittande effekt. Singeln Big Love exempelvis, skivans avsedda All You Need Is Love-imitation i frijazzskrud, är en himlastorm av mänsklig värme som borde utgöra A-kursen i konflikthantering. Ett ack så viktigt budskap i rådande tidsålder. Produktionen yttrar sig som en jamsession ute i det fria som fulländas redan vid första tagningen, men varje pusselbit är i själva verket noga överlagd. Som en riggad lottdragning där vinnarraden består av en friktionsfri soul och R&B-fusion av The Band's anlag för Americanastämmor, Isaac Hayes explosiva närvaro och Dr John's tidlösa inramning på Dan Auerbach-regiserade albumet Locked Down.
Matthew E White har lagom till sin 30-årsdag, på sin första LP någonsin alstrat stilbildande Americanasoul med en traditionell verktygslåda. Utan att eka forntida. Det är i sig storartat. En alternativ stjärna är född. Helt på egen hand.
Ordet "debutant" är missvisande. Normalt är nämligen White stationerad bakom sitt mixerbord i Virginia och spenderar sin tid på att lägga precisa arrangemang avsedda för Sharon Van Etten, Mountain Goats, Justin Vernon m.fl. Men jag har svårt att tro att föregående samarbeten format White's talang nämnvärt. Det är snarare ett enkelriktat beroendeflöde. För den här typen av talang får vi nog markera som "medfödd". Modersmjölken, bestående av en religiös uppväxt av evangeliska mått, gjorde däremot av allt att döma starkast avtryck på Big Inner. Gospelelementen löper som en hjärtbultande röd tråd genom samtliga sju spår och förmedlar tillsammans med Whites smeklika viskningar en känsla av oantastlig kärlek som har en oerhört smittande effekt. Singeln Big Love exempelvis, skivans avsedda All You Need Is Love-imitation i frijazzskrud, är en himlastorm av mänsklig värme som borde utgöra A-kursen i konflikthantering. Ett ack så viktigt budskap i rådande tidsålder. Produktionen yttrar sig som en jamsession ute i det fria som fulländas redan vid första tagningen, men varje pusselbit är i själva verket noga överlagd. Som en riggad lottdragning där vinnarraden består av en friktionsfri soul och R&B-fusion av The Band's anlag för Americanastämmor, Isaac Hayes explosiva närvaro och Dr John's tidlösa inramning på Dan Auerbach-regiserade albumet Locked Down.
Matthew E White har lagom till sin 30-årsdag, på sin första LP någonsin alstrat stilbildande Americanasoul med en traditionell verktygslåda. Utan att eka forntida. Det är i sig storartat. En alternativ stjärna är född. Helt på egen hand.
Bästa spår: Big Love, Will You Love Me, Steady Pace.
//Pär Brolin.
YAST - YAST
Slå en blick på singelkonvolutet till den allra senaste YAST-singeln. Den representerar inte bara det förstklassiga drömpophantverket Stupid utan fångar tillika essensen av dess skapares debut. Solen står alltid som högst på himlavalvet, shades on, bringan är i samklang med årstiden fri från begränsande plagg och amerikanarens uppfällbara tak har självfallet aldrig behövts brukats. Ett bekymmerslöst ögonblick. Samtliga singel- och albumomslag för, med sina tillhörande passepartout-filter, tankarna till det genomsnittliga Instagramflödet. En perfekt tillrättalagt fasad, men till skillnad från nämnda medieplattform saknar YAST inte substans. Texterna kommer inte golva dig med en Oscar Wilde-krok men innehåller en och annan livsbejakande rad i ett potpurri av sommarglädje och post-break-up-sex-ångest. Däremot bör du, om vi nu utgår ifrån att du begåvats med ett fungerande känsloliv, häpnas av de slicka produktionerna från YAST:s Malmöbaserade (f.d. Sandviken) popverkstad.
Ett nästintill helgjutet debutverk utan iöronfallande klavertramp. Singelskörden bestående av Stupid, Strangelife och Believes, som garanterat kommer ta upp mest utrymme av ditt medvetande, står sig starkt i jämförelse med ledande genreföredömen som Wild Nothing och Real Estate.
Bästa spår: Stupid, Strangelife, Believes.
//Pär Brolin.
Ossler - Stas
I snart 30 år har han med sällan skådad ackuratess flankerat storheter som Nisse Hellberg (Wilmer X) och Joakim Thåström, och gav i samma veva industrirocken ett ansikte. Pelle Osslers aura av intorkat cement är numera ett lika självklart element på en Thåström-spelning som huvudattraktionens spastiska scenspråk. Ingen lirar blues som Per Jerker Ossler, hans gitarr skär som en kniv. Förlåt, det var en billig anspelning till en gammal Pimme-dänga men Osslers gör i sina främsta stunder skäl till formuleringen.
Ossler fortsätter att i vanlig ordning vallfärda till sitt nedlagda varv på Stas. Fast i likhet med dess samtida samhällsstatus är ljudbildens volym av minimal skala i jämförelse med den maskinsbultande matta som präglar Thåströms fullängdare. Vilket ger Osslers stämma det utrymme den förtjänar. Likt en Mikael Wiehe som förlorat hoppet om välfärdstatens fortlevnad eller en likgiltig Thomas Öberg spatserar Ossler långsamt på sin stig mot ingenting. Albumet tar skepnaden av likblek fransk matiné, på gränsen till apatisk, men det är samtidigt en oerhört vacker upplevelse. Allt faller.
Pelle fyllde 50 i november och har hanterat sin åldersnojja mästerligt. Utan att framstå som kränkt. Endast känslosamt medveten.
Ossler fortsätter att i vanlig ordning vallfärda till sitt nedlagda varv på Stas. Fast i likhet med dess samtida samhällsstatus är ljudbildens volym av minimal skala i jämförelse med den maskinsbultande matta som präglar Thåströms fullängdare. Vilket ger Osslers stämma det utrymme den förtjänar. Likt en Mikael Wiehe som förlorat hoppet om välfärdstatens fortlevnad eller en likgiltig Thomas Öberg spatserar Ossler långsamt på sin stig mot ingenting. Albumet tar skepnaden av likblek fransk matiné, på gränsen till apatisk, men det är samtidigt en oerhört vacker upplevelse. Allt faller.
Pelle fyllde 50 i november och har hanterat sin åldersnojja mästerligt. Utan att framstå som kränkt. Endast känslosamt medveten.
Bästa spår: Tysk Höst, Fåglar Faller, Huset Vid Sjön.
//Pär Brolin.
Local Natives - Hummingbird
Hummingbird är ett efterlängtat album. Efter succén som skördades med debuten Gorilla Manor, fick Los Angeles-baserade Local Natives helt plötsligt mycket att leva upp till. När det sedan uppdagades att The Nationals Aaron Dessner sitter i produktionsbåset på nya plattan, ökades förväntningarna ytterligare. Hype, detta laddade modeord, kan vara förbannelse eller välsignelse i lika stor grad. Ofta är det lite av ett lotteri och de band som överlever sin egen hype är också de som förtjänat uppmärksamheten. Det kräver en slags omvänd krishantering för att inte förgås av den prestationsångest som förväntningarna föder - vad man behöver är A$AP Rockys obevekliga självsäkerhet och brist på sarkasm inför den egna skapelsen. Något jag befarar, Local Natives sorgligt nog saknar.
Det har varit några stormiga år för Local Natives; basisten Andy Hamm lämnade bandet i protest och sångaren Kelcey Ayers mor gick bort. Dessa motgångar märks, det är en mörkare och svårmodigare platta än vad vi förväntar oss från grabbarna som gav oss sorglösa Gorilla Manor. Introspåret You & I, är en snygg affär med alla ingredienser vi förväntar oss från en folkrock-låt - stämsång, eggande trummor och mjuka arpeggios. Dock så känns det här, precis som i resten av plattan att något fattas. Det vill säga att ordet "fattas" vill fastna i halsen, det klingar falskt för jag är inte säker på vad det är jag vill höra utöver det jag faktiskt hör. Att Heavy Feet och singelspåret Breakers markerar högvattenmärket inom genren sedan Fleet Foxes, Helplessness Blues, hjälper inte att avfärda känslan. Men vad som är tydligt är att bandet har genomgått en utveckling, soundet är tätare, mer utstuderat och även om sången är huvudnumret så är övriga instrument mer viktbärande än tidigare, den där friska tunnheten i låtarna som präglade debutalbumet syns inte till. Aaron Dessners hand är hörbar i den dystra densiteten som liksom hummar sig genom plattan, det är också där Hummingbirds styrka ligger - i det där dunkla allvaret som försöker göra sig påmind.
Att bandet har mognat sedan Gorilla Manor är tydligt, det är mer vuxet och finslipat i kanterna men det är inte nyskapande; på många sätt är det ett bevis på att man inte behöver återuppfinna genren till varenda platta för att ta sig framåt, Local Natives lyckas vara intressanta utan att tänja på gränserna och det är en underskattad och svåråtkomlig egenskap. Silver Lake-sönerna har växt upp, tänker jag när jag lyssnar på avslutande spåret Bowery. Det är då jag inser vad som fattas - det är den där lätta ungdomligheten, den där befriande känslan av att inte bry sig, vare sig om sound eller om besvärliga basister. Passionen i musiken syns oftare i kaoset än i perfektionismen och dunkla allvar i all ära men vart är de där klingande popinslagen som inte nödvändigtvis utstrålar lycka, utan konsten om: zen and how to not give a fuck?
Det har varit några stormiga år för Local Natives; basisten Andy Hamm lämnade bandet i protest och sångaren Kelcey Ayers mor gick bort. Dessa motgångar märks, det är en mörkare och svårmodigare platta än vad vi förväntar oss från grabbarna som gav oss sorglösa Gorilla Manor. Introspåret You & I, är en snygg affär med alla ingredienser vi förväntar oss från en folkrock-låt - stämsång, eggande trummor och mjuka arpeggios. Dock så känns det här, precis som i resten av plattan att något fattas. Det vill säga att ordet "fattas" vill fastna i halsen, det klingar falskt för jag är inte säker på vad det är jag vill höra utöver det jag faktiskt hör. Att Heavy Feet och singelspåret Breakers markerar högvattenmärket inom genren sedan Fleet Foxes, Helplessness Blues, hjälper inte att avfärda känslan. Men vad som är tydligt är att bandet har genomgått en utveckling, soundet är tätare, mer utstuderat och även om sången är huvudnumret så är övriga instrument mer viktbärande än tidigare, den där friska tunnheten i låtarna som präglade debutalbumet syns inte till. Aaron Dessners hand är hörbar i den dystra densiteten som liksom hummar sig genom plattan, det är också där Hummingbirds styrka ligger - i det där dunkla allvaret som försöker göra sig påmind.
Att bandet har mognat sedan Gorilla Manor är tydligt, det är mer vuxet och finslipat i kanterna men det är inte nyskapande; på många sätt är det ett bevis på att man inte behöver återuppfinna genren till varenda platta för att ta sig framåt, Local Natives lyckas vara intressanta utan att tänja på gränserna och det är en underskattad och svåråtkomlig egenskap. Silver Lake-sönerna har växt upp, tänker jag när jag lyssnar på avslutande spåret Bowery. Det är då jag inser vad som fattas - det är den där lätta ungdomligheten, den där befriande känslan av att inte bry sig, vare sig om sound eller om besvärliga basister. Passionen i musiken syns oftare i kaoset än i perfektionismen och dunkla allvar i all ära men vart är de där klingande popinslagen som inte nödvändigtvis utstrålar lycka, utan konsten om: zen and how to not give a fuck?
Bästa spår: Heavy Feet, Breakers.
//Oskar Alsing.
New Order - Lost Sirens
Ända sedan begynnelsen av New Order, när spillrorna av Joy Division samlat sig efter Ian Curtis tidiga bortgång, så har det inte varit en lugn dag på torpet. Meningsskiljaktigheterna mellan frontfigur Bernard Sumner och basist Peter Hook har varit vida kända. Två karaktärer som på ytan ter sig som varandras antiteser. Sumners sofistikerade och vältaliga framtoning står minst sagt i skarp kontrast till Hooks rättframma ladishness. Hooks oberäkneliga beteende har innefattat diverse tveksamma mediala utspel gentemot sina bandkollegor, ointresse i inspelningsprocessen och ständigt velande om sin egen fortsatta plats i Manchesters finests. Senaste vändan i Hook-gate tar nog ändå det förnämaste av priser när Salfordsonen ansågs sig värdig nog att omarrangera och turnera med gammalt Joy Division-material utan att informera sina forna orginalkollegor. Bildandet av The Light ska enligt Sumner "opened the gateways of hell".
Efter ytterligare smädelser och sedvanliga beskyllningar via NME om att "only doing it for the money" svarade Sumner med samma mynt. Hook förekommer förvisso sporadiskt på Lost Sirens men har knappast deltagit i studioarbetet. Något som bekräftas av basslingornas undanskuffade plats i ljudbilden. Vilket även gagnar helhetsintrycket av minialbumet som är en korsning av redan halvt släppta inspelningar och rester av ofärdiga projekt. Men det är långt ifrån frågan om någon skåpmat utan produktionerna lämnar efter sig en oväntat angenäm fräschör. Risken hade varit överhängande för New Order att tuffa på i samma gamla trygga 80- och 90-talshjulspår. Visst, de precisa Hacienda-looparna är trademark-ränder som aldrig går ur men Sumner & co har vågat ta dessa till ännu outforskade regioner. Spår fem exempelvis, Hellbent, bär ett sound som kan misstas för tidiga Dandy Warhols vilket på förhand måste betraktas som en smärre sensation. Men det är trots allt under discokulans reflektion man gör sig bäst. Öppningsspåret I'll Stay With You och efterföljande Sugarcane fyller det behovet med prickfria sånginsatser av en ömmande Sumner. Det är samtidigt svårt att låta bli att inte bygga illusionen att vissa textrader är direkt avsedda för nämnda antagonist i fråga tillika Ian Curtis. Sista versen i balladen Recoil går att applicera på vice versa:
"But it isn’t funny the way that you talk about me
Efter ytterligare smädelser och sedvanliga beskyllningar via NME om att "only doing it for the money" svarade Sumner med samma mynt. Hook förekommer förvisso sporadiskt på Lost Sirens men har knappast deltagit i studioarbetet. Något som bekräftas av basslingornas undanskuffade plats i ljudbilden. Vilket även gagnar helhetsintrycket av minialbumet som är en korsning av redan halvt släppta inspelningar och rester av ofärdiga projekt. Men det är långt ifrån frågan om någon skåpmat utan produktionerna lämnar efter sig en oväntat angenäm fräschör. Risken hade varit överhängande för New Order att tuffa på i samma gamla trygga 80- och 90-talshjulspår. Visst, de precisa Hacienda-looparna är trademark-ränder som aldrig går ur men Sumner & co har vågat ta dessa till ännu outforskade regioner. Spår fem exempelvis, Hellbent, bär ett sound som kan misstas för tidiga Dandy Warhols vilket på förhand måste betraktas som en smärre sensation. Men det är trots allt under discokulans reflektion man gör sig bäst. Öppningsspåret I'll Stay With You och efterföljande Sugarcane fyller det behovet med prickfria sånginsatser av en ömmande Sumner. Det är samtidigt svårt att låta bli att inte bygga illusionen att vissa textrader är direkt avsedda för nämnda antagonist i fråga tillika Ian Curtis. Sista versen i balladen Recoil går att applicera på vice versa:
"But it isn’t funny the way that you talk about me
You know I can’t change the way that you want me to be
But I tried to do what I can, gone is the life we built in a sec"
Han må vara lämnad dubbelt, men inte slagen. Game, set, match - Team Sumner.
Han må vara lämnad dubbelt, men inte slagen. Game, set, match - Team Sumner.
Bästa spår: I'll Stay With You, Sugarcane, Recoil.
//Pär Brolin.
Bobastian - Ny Demokrati
Den bästa renodlade göteborgspopen under föregående år kom inte från Göteborg. Istället levererades den av Boråsbandet The High Hats. I retrospektiv har BD-popen, producerad av förbittrade män i grupp strax innan 30-strecket, fått se sig förbisprungna av i huvudsak kvinnliga auteurer med uppenbart bredare pallet talangmässigt. 90-talets svartklubbsdeltagare, som bar sin förtvivlan som en statusmarkör på kavajslaget, attraherar inte dagens medelklassungar i samma utsträckning. Naturligtvis endast en naturlig spegling av tidens gång men den moderna svenska musikkartan är för tillfället så solo- och duoiserad att ett nytt nationellt flaggskepp av Kent-mått känns minst sagt avlägset inom en överskådlig framtid. En färsk generation musiker (d.v.s 90-talister) som växt upp i en samhällskultur som dagligen matat dem med individualistiska ideal har satt sina spår på synen av den kollektiva orkestern. Både på gott och ont.
Men så dimper de plöstligt ner från ovan, som sig bör utan förvarning, som en besvarad bön om nåd. Bobastian är inte det bandet. Än. Men de fyller tveklöst ett ofyllt vakuum i ovan beskrivna kontext. Göteborgarna träder rakryggade in i den politiska sfären. Till skillnad från exempelvis nämnda The High Hats där "Äta, Sova, Dö"-romantiken tas till sin spets används texterna som åsiktsspridning på modersmålet. Snarare placerar man sig närmare Magnus Ekelunds estetik. Videon till Samma Som Dom, som utgör stommen på EP:n Ny Demokrati, är bland de mer spetsiga inläggen som fabricerats på sistone i diskussionen rörande medmänsklig tolerans. "Reservoir Dogs - KKK edition" får bli min benämning. Käftsmällarna avlöser varandra. I Klyscha på Klyscha dräneras frustrationen för politiska företrädare på medial tomgång. I Christian Duhan luftas föraktet av främlingsfientliga element genom en finurlig sampling av Margareta Sandstedts legendariska "fyrtiotusen miljarder kronor"-groda i riksdagens kammare.
Bombastian lutar sig genomgående kaxigt betryggande mot sin larmande shoegaze-mur och Madchesterrytmik. Som på sätt och vis även utgör dess svaghet. Det går en hårfin gräns mellan legitimt patos och pubertalt poserande och det finns stunder under detta femspårs-verk där fel sida skiljelinjen vidrörs. Men det är i sammantaget ögonblick som överskuggas av ett övertrasserat charmkonto och tankeväckande textrader. Summa summarum? 74-orna betraktade. 94-orna agerade.
Bästa spår: Samma Som Dom, My Way, Christian Duhan.
//Pär Brolin.
Toro Y Moi - Anything in Return
Chaz Bundick, mannen bakom Toro Y Moi har sedan debuten Causers of This, försett oss med finkänslig elektropop som förgyllt förfester världen över. Nu släpper Bundick, sitt tredje album och jag kan med glädje rapportera att ingenting förändrats. De fantastiskt snygga och välpolerade slingorna som blivit Bundicks signum återfinns även här, som stilrena små knivar i ett minimalistiskt kök någonstans i [fyll i valfri trendig stadsdel]. Det är både vasst, lätt och mörkt, stundtals sammetslen chillout-musik och stundtals tvingas jag använda ordet dansant (ett ord jag inte vanligtvis slänger mig med, men den här gången rättfärdigat och i ordets bästa mening) för att beskriva låtar som So Many Details och Rose Quartz. Det är stämningsfullt och sensuellt, smått frestande att ta med sig in i sovrummet men gör sig troligen bäst i en rejäl subwoofer riktad ut mot gatan.
Den oerhört hyllade förra plattan Underneath the Pine, var ett elektropopsmästerverk av sällan skådade slag. Till en början tycker jag mig detta vara sant även för Anything in Return, men mot slutet får jag känslan av att låtarna flyter ihop. Anything in Return hänger i tamburen med ytterrocken och skorna på, handen på dörrvredet men den vägrar gå. Står där och talar om sina problem lite för länge. I stort är det en fantastisk platta och precis som en älskad vän som inte förstår när det är dags att gå, så förlåter jag den och fortsätter att lyssna.
Bästa spår: Rose Quarts, Say That, Never Matter
Den oerhört hyllade förra plattan Underneath the Pine, var ett elektropopsmästerverk av sällan skådade slag. Till en början tycker jag mig detta vara sant även för Anything in Return, men mot slutet får jag känslan av att låtarna flyter ihop. Anything in Return hänger i tamburen med ytterrocken och skorna på, handen på dörrvredet men den vägrar gå. Står där och talar om sina problem lite för länge. I stort är det en fantastisk platta och precis som en älskad vän som inte förstår när det är dags att gå, så förlåter jag den och fortsätter att lyssna.
Bästa spår: Rose Quarts, Say That, Never Matter
//Oskar Alsing.
Yo La Tengo - Fade
Återhållsamhet har alltid varit Yo La Tengos melodi. Visst, ibland väsnas de, men det mullret skrämmer en aldrig. Grenar som må skälva i vinden, ett träd som alltid trofast står kvar. Årstider räknas till år, stammen förblir sig lik. Trion har släppts skivor sedan 1986 och faktum är att detta är första gången de byter producent. Det mesta är dock precis som det brukar. Trankilt harmoniskt, tilldragande ljuvligt. Stråk-och blåsarrangemangen är något fler än vanligt, något som ger extra beröring. 'Well you better' hoppar jag över. Resten smeker, vaggar, omfamnar som vaggvisor för den lille. Somnar, det gör jag dock inte. Jag vill njuta av ballader som 'The point of it', höra visksång som i 'I'll be around' eller fullkomligt förälskas av perfektionen i 'Cornelia And Jane'.
Bästa spår: Stupid Things, Cornelia And Jane, Before We Run
/ Robin Söderström
A$AP Rocky - LONG.LIVE.A$AP
Det skapas alltid ett särskilt nimbus kring artister som hörs och syns lite extra. Kan man sen även leva upp till ryktet man fabricerat om sig själv är möjligheterna till dominans stora. Huruvida det är A$AP Rockys egna glappkäft, hans talang eller andras beundran som gjort denna debut till årets i särklass mest hypade vet jag inte. Svaret finns troligtvis att finna i en blandning av de tre. Rakim Meyers är de facto en, svalt uttryckt, kaxig uppstickare. Men här finns mer än stroppiga kommentarer och ett pretty face som han själv ödmjukt uttryckt det. Det visades förra året genom lysande singelsälppet Goldie, kollaborationen F**ckin' Problems och inte minst med demotapen LIVE.LOVE.A$AP från 2011.
Major label-debuten präglas till största del av ett tillbakalutat, gungande sound som för tankarna tillbaka mot 90-talets sydstatsrap. Klockrena produktioner som i inledande titelspåret Long Live A$AP, djävulskt tunga Skrillex-samarbetet Wild For The Night eller kollaborationen 1Train (för att nämna några), bär upp A$AP på piedistal, och mer ofta än sällan framstår han faktiskt som den konung han själv känner sig som. Den stundtals lysande rapen genomsyras av svåruppnåerlig attityd, pondus och självsäkerhet. En våg av patos omöjlig att undfly. Kaxighet och arrogans fyller bara sina syften om de rättfärdigas. Och när de är som allra effektivast är de underbyggda av vetskapen om den egna förträffligheten.
Skarpt lysande entusiasm, omättad framgångshunger och ett outtömligt självförtroende är och kommer alltid att vara smittsamt. Allt detta genomsyrar A$AP Rockys debut, och det är just därför den är så svår att låta bli.
Bästa spår: F**ckin' Problems, Hell, 1Train.
/ Robin Söderström
Christopher Owens - Lysandre
Historien upprepar sig. Band når framgång. Varav sångare plötsligt känner sig "instängd" i konstellationen. Resultat: medlem går vidare på egen hand. Christopher Owens är inget undantag, utan passar väl in i schablonen om den kreativa frontmannen som vägra stagnera i ett fast ramverk. Trots den uppenbara talangen satte nog ändå många indiejönsar morgonkaffet i halsen när de i juli under förra året nåddes av beskedet att Owens lämnat kritikergunstlingarna Girls. Trots endast två fullängdare och en EP i bagaget, "Album", "Father, Son, Holy Ghost" och "Broken Dreams Club", valde amerikanen att på egen hand utforska nya musikaliska territorium.
Uttrycksmässigt ter sig dock förändringen som självklar. Girls melodiomvälvande indiestök har förbytts av vindstilla och sköra kärlekstörstande sånger på få strängar. Owens lyckas via sitt simpla uttryckssätt säga mer på kortvariga Lysandre, som klockar in strax under halvtimmen, än vad allt som oftast luddiga Girls gjorde i en hel katalog. Mycket på grund av att albumet är så koncentrerat runt en tydlig tanke. Texterna kretsar runt Owens uppbrott med en mytologiserad fransyska vid namn Lysandre. De återkommande flöjt- och saxofonarrangemangen är en välbehövlig paus i Owens självömkan. Men det blir aldrig kletigt utan mynnar ut i en återhållsam elegans som Paul Simon och Teenage Fanclub hade godkänt som sitt eget. Möjligtvis förkortar samma återhållsamhet skivans bäst före-datum något, Owens klena röstläge faller långt ifrån alla i smaken, men det är likväl en idealisk inledning av musikåret 2013.
Uttrycksmässigt ter sig dock förändringen som självklar. Girls melodiomvälvande indiestök har förbytts av vindstilla och sköra kärlekstörstande sånger på få strängar. Owens lyckas via sitt simpla uttryckssätt säga mer på kortvariga Lysandre, som klockar in strax under halvtimmen, än vad allt som oftast luddiga Girls gjorde i en hel katalog. Mycket på grund av att albumet är så koncentrerat runt en tydlig tanke. Texterna kretsar runt Owens uppbrott med en mytologiserad fransyska vid namn Lysandre. De återkommande flöjt- och saxofonarrangemangen är en välbehövlig paus i Owens självömkan. Men det blir aldrig kletigt utan mynnar ut i en återhållsam elegans som Paul Simon och Teenage Fanclub hade godkänt som sitt eget. Möjligtvis förkortar samma återhållsamhet skivans bäst före-datum något, Owens klena röstläge faller långt ifrån alla i smaken, men det är likväl en idealisk inledning av musikåret 2013.
Bästa spår: Here We Go, Lysandre, Part Of Me (Lysandre's Epilogue).
//Pär Brolin.
Kriget - Dystopico
Om nu Goat får utgöra sinnebilden av mänskligt LSD-trippande så ger Kriget en föraning om hur övriga djurarter låter i samma tillstånd. Eller kanske snarare hur parningen förkroppsligas. ”Djur som knullar – på ett bra sätt” sammanfattade Andres Looko soundet på bandets andra skiva i ordningen, Submission. Lookos något yviga etikett är förståelig. Domedagsjazz, råbarkad punk, koaselectronica, dubstep och hårdrock. Alla finns de representerade på något sätt i mixen och överlappar varandra i en ursinnig takt. Djungelns lag råder så att säga. Ett uttryck som tidigare ställt krav på lyssnarens tålamod. Halvvägs in i första spåret Sleeping With Buddha (årets titel?) befarar jag att svårtillgängligheten präglar Dystopico på samma sätt som bandets övriga katalog. Så infinner sig plötsligt ett pumpande beat som istället målar upp bilden av ett kolsvart och svårmodigt indiedansgolv som invaderas av tokvevande SHM-anhängare. Likt en flock svultna prärievargar på jakt, ivrigt sökande över hela albumets ljudlandskap, efter det perfekta drop:et.
Dystopico är en uppvisning av genrefackens hopplösa irrelevans år 2012. Men framför allt är det bevis på att djur har roligare.
Bästa spår: Sleeping With Buddha, Holy Mountain, Don't Worry, It Will Be Over Soon.
//Pär Brolin
Goat - World Music
Det har varit relativt tyst om Goat här hemma. Men internationellt har deras säregna image (bandet figurerar ständigt iförda masker) gått hem och debuten har uppmärksammas på de största internationella musikplattformerna som Pitchfork, och man har blivit titulerade "New Band of The Day" i sjävlaste The Guardian. Inte helt konstigt dock. Även de mest hänbitna indiepoprävarna kommer dras med i Goats psykadeliska rocktornado. Susa tillbaka i tiden. Fantisera om långa, stripiga hårsvall, lädervästar och rökelse. World Music är i det närmaste en LSD-tripp i musikformat. Ett potpurri av afrikanska rytmer, hallucinatoriska orglar, bökiga gitarrer och en Janis Joplinsk sångerska som på riktigt får dig att tro att du befinner dig i Woodstock och året är 1969.
Bäst spår: Run To Your Mama, Diarabi, Golden Dawn
Bäst spår: Run To Your Mama, Diarabi, Golden Dawn
// Robin Söderström
Mac Demarco - 2
"2" är Mac Demarco's första fullängdare, en resa genom en kanadensisk förort täckt i rökridå. Den kanadensiske singer-songwritern har varit relativt okänd utanför landsgränserna men nu har han tagit första steget över tröskeln till en plats i det allmänna medvetandet. Eller kanske borde jag säga andra steget? Det släpptes nämligen en EP undertecknad Demarco tidigare i år, "Rock and Roll Night Club". EP:n delar inte speciellt mycket sound-mässigt med "2" men tjänade till att skänka lite uppmärksamhet till den mycket idiosynkratiske Demarco. Något som jag är obeskrivligt tacksam över, för jag hyser misstankar om att det här är början på en mycket intressant musikkarriär.
På "2" skriver Demarco om de njutningsbara tillfällena i vardagen samtidigt som han hela tiden uppehåller en dunkel underton. Inledningsspåret "Cooking Up Something Good" ger till början intrycket att handla om en slö eftermiddag hemma hos föräldrarna. Men snart inser en uppmärksam lyssnare att den handlar om fadern som i källaren kokar crystal meth. Demarco lyckas ständigt väva in denna typen av historier i sina texter och "2" är i sig ett eget uppfuckat universum, där kärleken till morgoncigaretten är lika stor som den till första kärleken. "Ode To Viceroy" är en 3.53 minuter lång kärleksförklaring till cigaretter och det är få singer-songwriters som lyckas övertyga om kärleken till partnern som han gör till morgon-ciggen.
"2":s styrka ligger framför allt i den bubblande gitarren som osar fram genom låtarna, införlivandes lyssnaren i ett sextiotals-aktigt gung och fungerar som en livlina genom hela plattan. Demarco's sång låter lite som om han kanaliserar sin egen cigarett och det är bara gitarren som slår hål i det klädsamma röktäcke han rör upp.
På "2" skriver Demarco om de njutningsbara tillfällena i vardagen samtidigt som han hela tiden uppehåller en dunkel underton. Inledningsspåret "Cooking Up Something Good" ger till början intrycket att handla om en slö eftermiddag hemma hos föräldrarna. Men snart inser en uppmärksam lyssnare att den handlar om fadern som i källaren kokar crystal meth. Demarco lyckas ständigt väva in denna typen av historier i sina texter och "2" är i sig ett eget uppfuckat universum, där kärleken till morgoncigaretten är lika stor som den till första kärleken. "Ode To Viceroy" är en 3.53 minuter lång kärleksförklaring till cigaretter och det är få singer-songwriters som lyckas övertyga om kärleken till partnern som han gör till morgon-ciggen.
"2":s styrka ligger framför allt i den bubblande gitarren som osar fram genom låtarna, införlivandes lyssnaren i ett sextiotals-aktigt gung och fungerar som en livlina genom hela plattan. Demarco's sång låter lite som om han kanaliserar sin egen cigarett och det är bara gitarren som slår hål i det klädsamma röktäcke han rör upp.
Bästa spår: Freaking Out The Neighborhood, My Kind Of Woman, Ode To Viceroy.
//Oskar Alsing.
Kendrick Lamar - good kid, m.A.A.d city.
Kendrick Lamar kanske är mest känd för sina regelbundna features hos kollegor som Dr Dre, Snoop Dogg, Drake och Young Jeezy. Han är också en drivande kraft i det stilbildande Black Hippy- kollektivet, supergruppen som även inkluderar Schoolboy Q, Ab Soul, och Jay Rock. Men "good kid m.A.Ad city" är utan tvekan det största som haft hans namn på sig hittils. För stort är det. Att det är hans första studioplatta är ett faktum som är lika uppseendeväckande som det är irrelevant. Albumet tar formen som en personlig krönika, om att stå balanserandes på kanten till fallet ned i tunga droger, och våld, på andra sidan familjen som räddande livlina. Allt är omgärdat av en stark realism, en realism som dessutom inte låter falsk på det sätt som det ofta gör när det rappas om våld, droger och bitches. Det är en gripande berättelse som utspelar sig mellan glödheta linjer och lysande beats, Lamar's barndomskvarter passerar i revy till en fond av den kluvna vardagen, mellan familj och gatan. Det är tungt och det är försoningslöst i sin intensitet, samtidigt är det privat: så privat att det finns en känsla av att man tjuvlyssnar, att man tar an rollen av en voyeur som tittar in genom en familjs fönster. Kendrick har tagit det något originella valet att i sina låtar, inkludera voicemails från b.la hans mor. Det sista vi hör i låten Real är hans mors röst som uppmanar honom att återvända med en stulen bil:
"If i don't hear from you, by tomorrow... I hope you come back, and learn from your mistakes. Come back a man, tell your story to these black and brown kids in Compton. Let 'em know you was just like them. But when you do make it, give it back, with words of encouragement, and that's the best way to give it back. To your city... And I love you Kendrick, if i don't hear you knocking on the door you know where i usually leave the key right. Alright? Bye.
Moderns darrande röst ger mig rysningar och det är någonstans här jag inser plattans storhet.Dessa element gör plattan speciell, den är inte bara ännu en hiphop-platta som rabblar om skottlossningar och prostituerade, den är på många sätt en kärleksförklaring (som involverar skottlossningar och prostituerade). Kärleksförklaringen riktar sig till familjen och Compton, Lamar's hemort, en plats som han har en slags hatkärlek till, av den sorten som bara kan uppkomma när uppväxten är förbi.
Innehållet är tungt och det är en mörk affär. Men det är också mänskligt. Lamar spottar ur sig briljanta textlinjer, textlinjer som framkallar bilder av Compton's ghetton, av en ungdom som går förlorad i droger och alkohol men som ändå dryper av hembygdsromantik. Det är sofistikerad hiphop från ödmjuka rötter och det var längesedan någon lät sina ord klinga så sant mot den mörka fonden av uppväxtens ärr. Personligen tror jag på Kendrick och hans Black Hippy- kollektiv som representant för den underground-rörelse som driver hiphop:en ut mot gränserna av andra genrer. Där utveckling sker. Schoolboy Q har redan gläntat på portarna med sitt mörka mästerverk "Habit's and Contradictions". Kendrick har nu ställt dem vidöppna för kommande nyskapare.
"If i don't hear from you, by tomorrow... I hope you come back, and learn from your mistakes. Come back a man, tell your story to these black and brown kids in Compton. Let 'em know you was just like them. But when you do make it, give it back, with words of encouragement, and that's the best way to give it back. To your city... And I love you Kendrick, if i don't hear you knocking on the door you know where i usually leave the key right. Alright? Bye.
Moderns darrande röst ger mig rysningar och det är någonstans här jag inser plattans storhet.Dessa element gör plattan speciell, den är inte bara ännu en hiphop-platta som rabblar om skottlossningar och prostituerade, den är på många sätt en kärleksförklaring (som involverar skottlossningar och prostituerade). Kärleksförklaringen riktar sig till familjen och Compton, Lamar's hemort, en plats som han har en slags hatkärlek till, av den sorten som bara kan uppkomma när uppväxten är förbi.
Innehållet är tungt och det är en mörk affär. Men det är också mänskligt. Lamar spottar ur sig briljanta textlinjer, textlinjer som framkallar bilder av Compton's ghetton, av en ungdom som går förlorad i droger och alkohol men som ändå dryper av hembygdsromantik. Det är sofistikerad hiphop från ödmjuka rötter och det var längesedan någon lät sina ord klinga så sant mot den mörka fonden av uppväxtens ärr. Personligen tror jag på Kendrick och hans Black Hippy- kollektiv som representant för den underground-rörelse som driver hiphop:en ut mot gränserna av andra genrer. Där utveckling sker. Schoolboy Q har redan gläntat på portarna med sitt mörka mästerverk "Habit's and Contradictions". Kendrick har nu ställt dem vidöppna för kommande nyskapare.
Bästa spår: Swimming pools, Real, good kid
Bob Dylan - Tempest
Från att under 60- och 70-talet ofta och gärna bytt musikalisk riktning, ibland från skiva till skiva, har Dylan på ålderns höst valt att stanna kvar vid sin bluesiga folkrock. Hittills har det inte varit någon direkt anledning att misströsta, och även de mest inbitna Dylanologer är ödmjukt inställda till att det, på grund av röstmässiga begränsningar, kanske är det bästa (och enda) alternativet.
Lyckas, det gör han. En ärrad röst till trots. Dylan har skrivit låtar i över 50 år och bemästrar denna konst till fullo. Uppbackad av ett gäng brutalbra musiker blir slutresultatet därför väldigt gediget. Och även om det inte slår gnistor om alla spår, så är heller inget ens lite småtråkigt. "Narrow Way" svänger det riktigt ordentligt om, "Soon After Midnight" är det finaste han väst ur sig sen "Standing In The Doorway".Och det är faktiskt riktigt synd att Lennon själv aldrig fick höra "Roll On John".
Bäst spår: Soon After Midnight, Scarlet Town, Roll On John.
/ Robin Söderström
Jens Lekman - I Know What Love Isn't
Helhetsmässigt känner vi igen den Jens Lekman som, fem år efter megahyllade Nights Falls Over Kortedala, äntligen är tillbaka med en ny fullängdare. Den ljusa, charmiga rösten. Den jazzpopiga ljudfilten som så härligt smeker om dig. De personliga texterna. Innehållsmässigt är det dock inte samma spralliga och ironiskt underfundiga man som satt prägel. I Know What Love Isn't är nedtonad och inte lika spretig. De riktiga indiepoppärlorna är frånvarande, och faktiskt rätt saknade. Skivans texter kretsar mestadels kring ett krashat förhållande, och det är i de mest nedtonade balladerna, likt smärtsamt vackra avslutningsspåret "Every Little Hair Knows Your Name" eller "She Just Doesn't Want To Be With You Anymore", som skivan profilerar sig.
Om Lekman vanligtvis är kungen av bitterljuvhet är han mestadels bitter den här gången, men det ska erkännas att jag fnissar gott åt textrader som:
No I hate bands, it's always packed with men spooning their girlfriends, clutching their hands.
As if they let go their feet would lift from the ground and descend.
As if they let go their feet would lift from the ground and descend.
Såna textrader kan bara vara signerade av yours truly, Jens Lekman.
Bästa spår: Every Little Name Knows Your Name, She Just Doesn't Want To Be With You Anymore, Become Someone Else's
/ Robin Söderström
Kent - Uppsala Slott - 28/7
När man tänker på det har Kent inte så värst mycket kvar att åstadkomma. Man har bockat av spelplatser som Stadion och Hovet, inklusive varenda kommun-skryt-event-bygge (pensionerar härmed "isladan" som vedertaget begrepp) värt namnet i vårt avlånga land (återkommer med en synonym till denna lika dammiga beskrivning). Lappen på luckan är konstant och som svenskt rockband har man nått zenit sedan länge. I alla fall så länge man väljer att låta sina forna kosmopolitiska erövringsplaner att vila. Det återstår egentligen bara en sak. Att blicka bakåt. Att utvärdera. Att vara tacksam. Men inte nöjd. På något annat sätt kan jag inte tolka det när gruppen, för att poängtera sin svindlande resa, under kvällens första nummer Ögon återigen kliver ner i sin gamla slitna ABF-replokal från tidigt 90-tal. Ljusrörsbelyst isolation som skapar textrader som: "Snart är hon här, min nya du/Nej, hon är inte lika vacker/men jag tycker att du ska gå nu". Infantil tonårsromantik när den är som smakfullast. Överlag det enda spåret från Jones & Giftet-epoken som är värd scentid. Den minst lika ångestladdade Klåparen tar vid innan de fyra 40-åringarna i skydd av 400 Slag:s fylliga basgång väl tar steget ut i gemenskapen hos verklighetens folk som samlats på Uppsala slotts borggård i afton. För övrigt en konsertplats med svårslagen inramning som borde utnyttjas i betydligt större utsträckning. Kvällen fortskrider från förvirrade ungdomsår till mer vuxna och nyanserade samhällsskildringar i form av Sjukhus och Jag Ser Dig, evigt orubbliga kärleksförklaringar som Utan Dina Andetag och 747, och flörtiga House Of Love-discoversioner av Musik Non Stop och Skisser Av Sommaren. Men framför allt ska vi alla en gång dö.
Jag har sett Kent göra betydligt mer sprakande föreställningar än under gårdagen. I jämförelse med t.ex. Storängsbotten 2005 bleknar den rätt rejält. Jag kan i och för sig inte låta bli att tvivla. För jag för ung för att förstå?
Bästa spår: Musik Non Stop, Det Finns Inga Ord, Mannen I Den Vita Hatten (16 År Senare).
//Pär Brolin.
Bruce Springsteen & E Street Band - Madrid - 17/6
Inför den annalkande och ofrånkomliga plusfest som vi står inför här på hemmaplan när Bossens ekipage intar Ullevi så begav sig undertecknad till Spanien för att undersöka hur det står till med dagsformen. Madrid närmare bestämt, denna bortglömda pärla i den rådande Barcelona-vurmen. Hur som helst, här följer ett försök till den första nyanserade recensionen av en Springsteen-spelning i svensk media (nåja) någonsin. Om det nu ens är möjligt? Jag kapitulerar egentligen omgående när jag stegar upp från huvudstadens tunnelbanekatakomber och överskuggas av Estadio Santiago Bernabeu's ena långsida. Cerveza-stinna spanjorer i drivor, merchendisen haglar och det råder befogat höga förväntningar i den disiga luften. Det svårt att värja sig för den masspsykotiska atmosfären. Redan här står det klart att vi kan döda alla föreställningar om Bruce "unika" relationsband till Sverige och myten om att vi på något sätt utgör E Street Bands europeiska hemvist. Let's face it folks, trots sin påstådda förtjusning för "snaaaps" och "midsummer" är i varje fall spanska fans mist lika utvalda och dedikerade som svenska i Bossens bok. Vad än din närmsta kvällstidning , alt fadersfigur, hävdar. De skrålar unisont med i varenda textrad, har samma närvaro och är tveklöst lika rotade själsligt i New Jersey-sonens toner som historia. Tvärtom har jag sällan skådat sådan autentiskt euforisk passion som projiceras på storbildskärmarna ifrån parkettens täta frontlinje. Kanske har även Bruce uppfattat denna äkta inlevelse? Spanien utgör trots allt skådeplatsen för 2003 års officiella live-DVD (Live In Barcelona).
Det har nämnts otaliga gånger förut. Men det är omöjligt och inte älta det. Springsteen är en best, både musikaliskt som fysiskt. Han uppvisar samma outtröttliga frenesi i inledande klassikern Badlands som i avrundande minieposet Tenth Avenue Freeze-Out. Senaste plattan Wrecking Ball präglar som sig bör första halvan av giget. Varav samtliga låtar som gränsar till irländskt stompig folkmusik, plus titelspåret och We Take Care Of Our Own är representerade. En skiva som gick i tillförsiktens tecken i en ekonomisk värld i förfall. En strategi som Bossen fortsatt att anamma när det snickrats setlist. God stämning och låtval i dur är prioriterat. Bruce är otvetydigt en mästare att hantera sin åskådarmassa men publikfrieriet har sina gränser och är stundtals repetivt och omotiverat. När 62-åringen dessutom bjuder upp Southside Johnny för kvällens enda gästspel och mässar publiken i konsten att buga och be för sin kvinna framstår han inte direkt som en gubbe av modernt snitt. Jag kan inte heller låta bli att sakna tidiga alster som bär på en betydligt allvarsammare ton än Springsteens gladare 2000-tal. Tidsperioden då varje textrad sammanfattade en generation. Att gapa efter hits känns visserligen tröttsamt men i Bossens fall, till skillnad från många andra tunga arenaband av rang, utgör de verkligen gräddan av materialet.
3 timmar och 48 minuter senare är dock alla mina invändningar decimerade till larviga petitesser. När Born To Run ekar mellan bänkraderna i samklang till ett montage tillägnat bortgångne Clarence "Big Man" Clemons uppdagar sig plötsligt det där femte P:et i horisonten. Jag lugnar mig något och stannar vid en fyra och kan samtidigt bara lyfta på hatten och gratulera om du lyckats erövra en Ullevi-plåt.
Bästa spår: Murder Incorporated, Thunder Road, Born to Run.
//Pär Brolin.
